Ett lätt men knappast övergående snöfall ägnar sig metodiskt åt att under ett par timmars tid klä på ett närmast överraskat vinterlandskap. Men det är väl främst betraktarens förvåning som kommer till uttryck eller låter sig speglas i denna naturens klimatmässiga förskjutning och påklädningsakt.
     Detta märkliga utbyte som äger rum mellan den seende och det sedda, upplöser gradvis uppdelningen i subjekt och objekt. Den slutsatsen har många målare dragit och insikten ligger till grund för det växelspel, den poetiska spegling, eller i det självreflekterande en bra målning bjuder.
     Christina Ekstrands måleri vilar på den erfarenheten. Hennes nonfigurativa men ändå omgivningssökande tillvägagångssätt låter den seendes minne bli en del av verket. Ja, så ser det faktiskt ut om man ser rakt ned i frostnupet fjolårsgräs eller genom de snömärkta fläckarnas spel med ljuset, den levande andningen mellan trädstammarna. 

Men det går lika gärna att låta avsökandet ske inåt mot de mentala landskapens lönnliga labyrinter och försåtsminering för melankoliker. Färgen ges kropp och tempereras opakt, transparentverkande, dvs tilltäppande, genomlysande, avslöjande eller hemlighetsgörande. Slingorna och ristningarna ger pulsen, återhållande eller frammanade växelvis, asymmetrin vägleder och resultatet landar i instabil men perfekt balans.
   Detta är första gången Omkonst skriver om Ekstrands måleri trots att det är andra separatutställningen på SPG. Och anledningen är att hon lösgjort sig från en figuration som tidigare i mina ögon blockerat det speciella skriftspråk som nu kommer i dagern. De troligen snabba infallen på arkitektfilm banar vägen för målningarna som bjuder på mer eftertänksamma omtag och fördjupade anspråk. De lever dock för och av varandra, bidrar till att formatväxlingar och tonväxlingar sömlöst stärker dem.
    Här finns mycket att se och lära, paradoxalt nog om återhållsamhet som bygger styrka och uttryck, för dem som rör sig i liknande måleriska marker.    

Stockholm 2016-12-14 © Susanna Slöör