Ann Eringstams nya fotografiska serie "two sides to a story" hämtar näring och motiv från tre amerikanska nationalparker: Yosemite och Sequoia i Kalifornien samt Olympic i delstaten Washington. Ändå finns här en naturlik allmängiltighet som skapar igenkännande även för oss svenskar. Visserligen har vi inga gigantiska redwoodträd här, men det är knappast förekomsten av dessa som gör Eringstams bilder så fascinerande.

Den nya serien skiljer sig på flera sätt från exempelvis "In search of wonderland", där kvinnan i blå aftonklänning placerats i geologiskt dramatiska miljöer (som exempelvis vid isberg). Nu inträder, snarare än den polariserade överraskningen, en lågmäld stillhet – ja, närmast en visuell tystnad. Ett litet barn dyker också upp i ett par av bilderna, vilket både för in en realistisk vardaglighet samt en berättarnivå av mer ömsint och empatisk art.

"two sides to a story #1" © Ann Eringstam

Men visst finns det eringstamska förfrämligandet hela tiden närvarande även i den nya serien – i mycket anslutande till Sjklovskis berömda teorier om främmandegörandet. Den digitala redigeringen möjliggör tidshopp och formmässiga anomalier. De är mer nedtonade denna gång, men spelar ändå ett slags huvudroll i berättelserna. Björnen som anas i skogsgläntan var säkert verklig, men möjligen inte fotograferad just där han syns på fotot. Och det lilla "urklippta" paret i nästa bild skänker en komplexitet liknande den i ett visuellt avståndstagande, ett nej till den slaviskt återgivande realismen.
    Två sidor av saken. Ja, kanske fler än så. Eringstams utställningstitel indikerar ett kritiskt förhållningssätt, ett efterfrågande av den andres åsikt – utan att hon för den skull hemfalller åt aningslös sanningsrelativism. Ett redwoodträd är trots allt ett gigantiskt rött träd – den fenomenologiska cirkeln sluter sig.

Stockholm 2016-04-27 © Leif Mattsson