I tider när allt fler konstnärer känner sig tvingade till "statements" mättade med (i bästa fall) aningslös hybris, är det välgörande när någon gör raka motsatsen. Eva Maria Erns utställningstext är insiktsfull, realistisk och bitvis ganska självkritisk. Hennes ord beskriver de återkommande återvändsgränder hon som konstnär har en tendens att hamna i. De allmängiltiga och personligt självreflekterande slutsatserna överlåts till var och en, till läsaren och betraktaren.

Ambitionen är att bilderna så småningom skall kunna samlas i bokform, men långsamheten i utförandet upplevs som ett problem. Nåja, det är knappast något hinder i ett längre men naturligtvis mer tålamodskrävande perspektiv. För visst är det själva berättandet och allegorierna som framstår som kärnan och drivkraften i Eva Maria Erns verk. Där finns drag av La Fontaines fabuleringsiver, av hans antropomorft symboliska sagovärld. Men också av (mar)drömmens absurditeter, som hämtade ur Lewis Carrolls spegelvärldar.    

"Uppsträckt labyrint" © Eva Maria Ern

Kombinerar man La Fontaines och Lewis Carrolls notoriska berättarlusta med Eva Maria Erns labyrintiska återvändsgränder uppstår en syntes av beckettskt slag; det är inte allom givet att resan har något mål.
     I installationen "Vi går ingenstans" – som lär vara en spegling av de uppställningar Ern gör i sin ateljé – når allegorierna sin mest upphöjda och enigmatiska form. De "svävande" maskerna och dockansiktena tjänar som motspänstigt hoppingivande inslag – ett slags visuella brottstycken, eller löst formulerade tankefragment, i en torr och spretig vegetation. Men till skillnad mot det enda döda trädet i Godots väntande scenbild, finns här en närmast symfonisk mångfald.
     Så: in i en återvändsgränd, runt i en labyrint eller längs en hjälpligt framkomlig grusväg – resan går vidare.

Stockholm 2016-03-16 © Leif Mattsson