Nog är det färg alltid, när Torbjörn Johansson, Niklas Seglevi och Katarina Löfström ställer ut med rubriken FÄRG på Örebro konsthall i sommar. I det ljusomspolade rummet sprakar kontrasterna då ögat sveper runt: milda pasteller kring en hel vägg i rosa åt höger, dynamiska och kontrastfyllda färgexplosioner åt vänster. Detta tillsammans med stilla, rörliga bilder i angränsande små rum.

Styrkan i färgtänkandet hos dessa tre konstnärer har säkert bidragit till att de flera gånger anlitats för uppdrag i offentliga miljöer. Länge har det talats om så kallad ”landstingskonst” när man syftar på konst och estetiska gestaltningsuppdrag som köps och beställs av vården, staten eller kommunerna. Tråkigt, smått, ovidkommande abstrakt, mycket grafik i nertonade färger eller i svartvitt i samlingar uppbyggda sedan 1960-1970-talen.
     En utställning som FÄRG visar tydligt att detta inte längre behöver gälla de krav och förväntningar som på senare tid har styrt tankarna bakom arbetet med offentlig konst. Samverkan med platsen, dess flöden och de människor som rör sig där, liksom ökade kunskaper om hjärnans och perceptionens funktioner gör att rumsbildande format, tydligt färgval och formspråk många gånger väger tungt när valet bland förslag är på gång.

”Rosa vägg med EU-pall" © Torbjörn Johansson

Färgburkarna och kvastar i stället för penslar står kvar när Torbjörn Johansson har målat färdigt sin utställningshörna i rosa, med väggens vita grund som höjande ljusskapande inslag. Lastpallar i kompletterande nyanser på golvet skapar balans och tyngd. Att ljusets skiftningar är en viktig faktor också i Johanssons offentliga verk illustreras av en skrynklad folie som täcker ett av konsthallens stora fönster och skapar ett sprakande färgspel.

Niklas Seglevi målar i starka färger, dynamiskt, serielikt med ”splashiga” former eller med upprepningar i regelbundet grupperade  fyrkantiga rader. Rytmen och pulsen styr formspelets komplexitet mellan nervbanornas eller datorspråkets världar. De har anpassats till platsen genom färgstarka inramningsfält, trapetsoida eller som rundade skuggspel.

"Fugue" animation © Katarina Löfström

Katarina Löfströms två här aktuella videoverk utgår från animation. Det ena anknyter till ett uppdrag i Örebro konserthus: fågelflockar rör sig, samlas och sprider ut sig om och om igen som ljusprickar mot en mörk bakgrund. Det är ett verk som visas över sommaren även i Grängesbergs kyrka, något som antyder att Löfströms arbete aktiverar ett djup i mänskligt tänkande bortom det intellektuellt rationella och logiska.
    A Void, ännu en animation, denna gång i milda färger och med ett abstraherande formspel, med sina fem och en halv minuter är kort nog för att jag ska vilja se mer. Kring en ljuspunkt växer och avtar skugglika formationer som låter färg och form haka i varandra, växa till sig och avta, de flyter fram i prismatisk omväxling med en lugn rytm som efter ett tag dämpar pulsen och ger ny energi.

Det frågas då och då om det är välgörande att ha tråkigt? Katarina Löfströms A Void speglar inre processer där hjärnan aktiveras utan yttre stimuli och där gränsen mellan yttre och inre värld suddas ut. Att skapa sådana inre bilder ligger nära en meditationsprocess – och med den förmågan i sin ägo har man sällan tråkigt.

Örebro 2016-07-13 © Kristina Maria Mezei