Än idag kan man hitta gamla handvävda löpare, filtar och täcken, broderade draperier och kuddar för en billig peng på loppisar, ofta i milda röda, gula och rostbruna växtfärger. Är man som jag så slår man till direkt. Och samtidigt som man plockar fram pengarna kan man ägna en tanke åt de idag okända kvinnor som har lagt ner oräkneliga timmar på detta fortfarande så lågt värderade hantverk.

En grupp konstnärer från nätverket Fiber Art har samarbetat i ett projekt som just handlar om det textila kulturarvet. Undersökningar av bruket av textila material, i institutioners samlingar och på museer av hemmets tyger, vävar, broderier och klädesplagg för olika sysslor och livssituationer främst i den tidigare svenska bondekulturen, har resulterat I en serie utställningar. Efter Simrishamn i Skåne och Hudiksvall i Hälsingland står nu Falun i Dalarna på tur. Utställningens titel ”Arvbetagelse”  hänvisar till den fascination konstnärerna kände inför allt det textila arbete de tog del av – broderade mössor, knypplade spetsar, skjortor med monogram i vitbroderi, vävda dynor och täcken – ett kulturarv av tusen och åter tusen stygn.

"Att Sola" © Inger Bergström

Utställningens teoretiska utgångspunkt är arkivet, det som samlats, som kategoriserats och benämnts. Det som utvalts och arkiveras enligt vissa normer, av någon som har getts rätten att välja. Det handlar alltså om makt att formulera vad som tillhör vårt arv och därmed att arkivet inte är neutralt och passivt utan att museerna och institutionerna råder över hur materialet medieras och görs tillgängligt vilket påverkar hur ”vi” ser på historien. Aktuella frågor om hur museerna arbetar.

I konsthallen i Dalarnas Museum blandas nu gemensamma verk med individuella, nya verk blandas med traditionen. I den västra hallen är väggarna helt täckta av många hundra mönsterpapper, där vävtekniken daldräll tecknats med blå kulspetspenna, monterade sida vid sida. En vacker tapet som fungerar mycket bra, den associerar till arbete och anknyter dessutom till anilintryckta tapeter i 1800-talets finrum. I övrigt domineras salen av två stora glasmontrar med museiliknande presentationer av textila objekt.
     I den ena finns Anna Sjons Nilssons svartmålade garnvinda, trådrullar, knyppelpinnar, oanvända redskap bredvid tygspända broderiramar, osydda. I samma monter finns Inger Bergströms ”Arvsgråt” itusågade allmogemöbler med flöden av formade tyger rinnande ut ur lådor och brottytor. Den andra montern visar Catarina Källströms ”Gubbstrutar”, en fiktiv manlig motsvarighet till Margareta Danhards skamplagg ”Horkluten” som är en installation i det lilla rummet intill salen, med delvis dokumentär bakgrund. En ogift kvinna som blev gravid innan giftermålet fick inte bära brudkrona utan i stället denna klut.

Spinnande kvinnor. Foto ur Dalarnas Museums arkiv.

I Östra hallen är en installation byggd av sex vävstolar och andra träredskap mest framträdande. Mörka träytor nötta med spår av användande – ett torn som reser sig nästan upp till taket. Här finns också Frida Berntssons vackert draperade vita tyger broderade med rött garn med mönster ur märkböcker, ett sätt att markera såväl tid, struktur som status. Även Inger Bergströms stora foto ”Sola” demonstrerar hur textilen kan representera status och rikedom; skånska bönder vädrade alla sina tyger, vävnader, mattor och visade samtidigt upp sina tillgångar.

Utställningen innehåller mycket fint hantverk och kunskap. Att lyfta upp kvinnors arbete är angeläget liksom att undersöka och ifrågasätta vem som berättar historien. Här kunde dock konstnärerna möjligen ha varit lite tydligare i sitt val av presentationssätt – den diskussion om museets och institutionens roll och metoder som inleds i den västra hallen fullföljs inte i resten av utställningen.

Falun 2016-06-08 © Maria Backman