Den rikt illustrerade boken "Floating Trunks", signerad konstnärsduon SIMKA (Simon Häggblom, Karin Lind), är intressant på många vis. Basen utgörs av det generösa bildmaterialet med mängder av dokumentärfoton från genomförandet av det något udda projektet. Tre städer – Umeå, Riga och Björneborg – samt ett drygt tjugotal aktivt medverkande, bildar de fysiska och humana polerna. Tillsammans definierar och genomför de konstprojektet "Floating Trunks" (flytande stammar).

Konstnärsduon beskriver "Floating Trunks" som "en metafor för flykten över Östersjön och drömmen om ett annat liv". Ambitionsnivån är hög, vilket delvis indikeras av valet av skribenter till boken.
     På tal om dessa så har jag störst utbyte av Katarina Bonneviers levande skildring i första person av de olika trädens "känslor". Hon intar rollen som deras persona, ger ord och språk åt de stumma. Bonneviers prosa trapetsklättrar stundtals på ahlinskt vis och matchar därmed den konstnärligt visuella nivån i SIMKAS projekt.
    Ett par av de övriga skribenterna har valt att lägga sig på en väsensskild litterär nivå. De hamnar stundtals i ett anemiskt universitetsspråkbruk som inte riktigt står i samklang med visualiteten i konstprojektet. Lyckligtvis kompenseras detta av bokens rika bildmaterial.

Det är alltid intressant att följa SIMKA:s olika konstnärliga projekt och tillämpningar. Denna gång rör det sig om ett gestaltningsprojekt med rikt skönhetsvärde. Det ger en lätt översinnlig känsla att se bilderna av de "malplacerade" trädstammarna med sina beskyddande flytringar i starka färger. Sammanhanget och valet av städer indikerar också ett humanperspektiv med migrationsaspekter.
     Men för att de flytande träden ska övergå från behagfullt, eller sorgsamt, vaggande entiteter (med möjlig antydd miljöproblematik) till att framstå som symboler ur ett globalpolitiskt och mänskligt perspektiv, krävs yttre tillägg: en programförklaring. Och visst går det att se detta som oproblematiskt – förutsatt att man godtar argumentet att man via en bibringad text ska förstå ett verks essens och inneboende mening.

Här närmar sig SIMKA:s semiotik ett närmast metaforiskt/religiöst förhållningssätt, som rör skillnaden mellan tecknet och det betecknade. De flytande träden – i all sin variationsrika och klangfulla skönhet – blir till artefakter, ett slags ställföreträdande kropp och blod för de utsatta och flyende människorna. Kanske är det också denna överförda betydelse av kroppslighet som Katarina Bonnevier försöker närma sig i sin text.
     Mycken politiskt syftande konst idag använder sig av ickesekulär metaforik; postmodernismen är i grunden romantisk och litar mer till associationsbanor än till påvisbara sanningar. Och visst leder det till andra bildspråkliga och gestaltningsrelaterade prioriteringar. Vad gäller projektet "Floating Trunks" har det summerats i en starkt visuell konstpublikation som man av flera skäl kan rekommendera.
     Och ja, träden lever vidare även efter deras poetiska vatteneskapader. De fortlever numera återplanterade i "den goda jorden".

Stockholm 2016-02-09 © Leif Mattsson