I en tid där den enkelt återrelaterade storyn vältrar sig i kungasviten på många bildmakares hotell, framstår Karin Granqvists berättelser som av en betydligt mer svårfångad art. Här sätts inte bilden att illustrera intellektets överhöghet, här är tanken snarare inkapslad i ett måleriskt fluxus.

Som i fallet med många legendariska actionmålare är den fysiska handlingen även hos Karin Granqvist det självklara centrat kring vilket det språkliga kretsar. Det som man med en mer förtingligad definition skulle kunna kalla för Bild är åsidosatt eller åtminstone nedtonat. Det ikonografiska både döljs och blottas: i flödet, i skeendet, i handlingen. Ett utfall, ett omtag, en paus – så skulle den tonala rytmiken kunna sammanfattas.
     Eller kanske inte? Är det så att man som en i processen sent tillkommen betraktare låter sig invaggas i en skenvärld av de staccatoliknande ärren, de tvära kasten och den rappa penselföringen? I så fall är detta sken en för ögonen stimulerande villfarelse – en början på en förhoppningsvis lång färd där kaos skall bringas till ro.

På samma sätt som glittrande iskristallers skönhet ter sig som något bortanför kausaliteten, framstår Granqvists spektralklingande färgformer som något bortom orsak och verkan. De betyder inget, de symboliserar inget, de betecknar inget. Vad kallar man sådant som inte har till direkt syfte att kommunicera med eller definiera sig inom sin omgivning? Vad svaret än må bli bör det ligga nära den begreppsliga beskrivningen av Karin Granqvists målningar.

Karin Granqvists färgtrappor av gult, rött, blått och grönt, framstår i någon mån som endemiska: som organiska former, enbart förekommande på en specifik ort. Och de distinkta emblem, som mer eller mindre tydligt framträder i vissa målningar, är som ett slags gäster på tillfälliga besök. Inte heller de bär på något egentligt budskap eller fördold mening, men motiveras väl i sammanhanget för den visuella dynamikens skull.

Stockholm 2016-08-31 © Leif Mattsson