www.omkonst.com:
Människans eviga följeslagare
Denise Grünstein, Bård Breivik, Bo Trankell, Agneta Ekman
Galleri Final, Fabriken, Bästekille, 2/7 – 21/8 2016
Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Hajen" © Bo Trankell "1866 No 2" © Denise Grünstein

Gertrud Sandqvist, rektor på Malmö konsthögskola, talar om konsten som människans eviga följeslagare, som en nödvändig mänsklig strävan med tiotusentals år på nacken. Detta med anledning av Fabriken i Bästekilles sommarutställning.
     Antagligen riktigt, men de allmänt hållna orden sätter också fingret på konsten som en soloprestation. Galleri Final har som tidigare valt att utnyttja sin stora sommarlokal i Bästekille för att huvudsakligen visa konstnärer åtskilda.

© Bård Breivik

Det stora lyckokastet är dock de två som ändå hängts samman: Bård Breivik och Denise Grünstein. Grünstein har gjort sig känd för sina surrealistiska fotografier av det bortvända, lätt kusligt oförklarliga. Typiska är hennes undanglidande kvinnor (vars nackar effektivt döljer deras förmodade ansikten) – i en stillsam miljö. I fotografierna på Fabriken syns kvinnorna i ett nedsläckt Nationalmuseum.
     Med Breiviks tredimensionella små ”Masker” (i glasfiber, rostfritt stål, koppartråd…) upprättas det naturligaste av samband. Med subtila variationer hänger Breiviks masker efter varandra, stumma och stela i ordets bokstavliga mening. Envist förvägrar oss de båda konstnärerna närheten till det avbildade, till den mänskliga blicken på andra sidan – eller vad finns på andra sidan? Mötet mellan Breivik och Grünstein är överraskande samstämmigt.

"Hunting down woman" © Agneta Ekman

© Bård Breivik

Fotografen Agneta Ekman förefaller ha mest gemensamt med Gertrud Sandqvists teorier om konstskapandet som arketypiskt naturbundet. Genomgående förenas i hennes bilder människa och natur, inte sällan genom en (idel analog) framkallning över framkallning – inspirerat av T S Eliots tankar om tid: ”Time present and time past”. Ibland fungerar Ekmans teknik bra (som i Earthmother, comfort me…), ibland förbryllar hon genom att lägga sig kusligt nära kitschen (som i The innocent sharp eye). Är det ett medvetet stilistiskt grepp jag misslyckas med att avkoda?

Det mest utstuderade hos Bo Trankell är hans, i sann mening, klassiskt måleriska ekvilibrism (som påminner om storheter som Evert Lundquist och Hilding Linnqvist) med intresset riktat mot porträtt, stilleben, landsbygdens ödehus och natur. I nästa ögonblick experimenterar konstnären med collage, kolteckning och postmodernistiska manipulationer av äldre tiders konstverk.
    Begreppet intimitet är, i konstsammanhang, snudd på urvattnat. Begreppet traditionsbundet har mer substans – detta, med Trankells bilder i åtanke, menat som en positiv déjà vu.

Bästekille 2016-07-06 © Martin Hägg


 


 

 

 


"1866 No 2b" © Denise Grünstein


"1866" © Denise Grünstein


"The innocent sharp eye" © Agneta Ekman


"Huset" © Bo Trankell


"Kvinna" © Bo Trankell


Fabriken, Bästekille | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com