Det är barndomstrakterna runt Molde som färgat Ellisif Hals nya bildserier. Från förra utställningens (2014) globalt historieinspirerade ikonografi – med Knossostemplet som ståndsmässigt origo – söker hon sig nu mer inåt, mot det personliga och privata. Inte så att barndomens händelser och eventuella trauman ställs on display. Snarare är det det dramatiska, ja för en svensk närmast hisnande, vackra landskapet runt den norska kuststaden som berikats med huvudrollen.
    Och så regnet förstås – detta evinnerliga (och enerverande) vattenflöde som Ellisif Hals säger sig nästan förträngt under sin frånvaro. Nu återkommer regnet i bild efter bild: som ornamentala linjer, punktvisa droppar och allmänt bildupplösande fragment. Vattnet blir till ett slags kristalliskt brus som accentuerar ytan, men som också, genom Hals överlagrande collageteknik, skapar en intressant, bildmässig osäkerhet om djupplanets beskaffenhet. Man kan säga att de strukturella regnmönstrena betonar verkens objektslika karaktär.

Detalj av "Smelta blöt", 2016, drypoint collage, 44x50cm © Ellisif Hals

Här finns också rent textila kvaliteter, exempelvis i "Dråppe" och "Fladdra", som på avstånd kan framstå som virkade mattor. Egentligen är de ett slags filigranarbeten bestående av hoprullade remsor av grafiska blad som tvinnats samman. Effekten är anslående och djupt illusorisk i sitt förväxlingssken.
    Från dessa "extremer" i bruket av grafiska blad till de större panoramabilderna är steget kortare än man först anar. Även i dessa trasar Ellisif Hals sönder det linjärt avläsningsbara. Bergsmassiven fångas inom ramverk som kan ses som fönster, men där väggarna intar landskapets form. Framför och bakom skiftar position, i takt med bildernas många växlande och återkommande bildspråkliga informationslager. Bilden som ikon växer i styrka, de många berättelserna fångas upp av strukturella nät i en väl avvägd, ofta blond och avklarnad färgskala – ett Molde i minnesmolnet.

Stockholm 2016-09-07 © Leif Mattsson