Direkt vid entrén möts man av en maskerad väktare på ståtlig, manshög springare. En scenbild som för ett ögonblick förflyttar en till barndomens drömska westernromantik. Och som för att ytterligare understryka det nostalgiska draget har utställningstiteln fått parafrasera Sergio Leones berömda spagettiwestern, "Den gode, den onde, den fule". I Roger Hanssons hädiskt/kärleksfullt uppdaterade version blir det "Den onde, dumme och den glade".

Roger Hansson är en av Sveriges mer koloristiskt talangfulla konstnärer, i rakt nedstigande led från exempelvis Jarl Ingvarsson. Det framgår om inte förr så i den intressanta katalogen "The Jockey Club", som finns att tillgå på utställningen – en jublande färgtripp till en förfluten tid bland tävlingscyklister, jockeyer, dubbeldäckare och batmobiler.
     Tematiskt leder associationer också till den säregne australiensaren Sidney Nolan och hans ökenscenerier med ensamma ryttare, ofta i Ned Kellys skepnad. Men Hanssons målningar och objekt har också tydliga drag av traderad svensk naivism, men med en samtidstypisk skruvning av det mer oförutsägbara och poetiskt galna slaget.

© Roger Hansson

Framför allt finns i Hanssons verk en dräpande humor och en bubblande barnslighet – men på fullaste allvar. Och kanske betonas det senare av dessa drag i de vanitasmålningar som presenteras här.
     Det rör sig om en handfull kvadratiska och barockdunkla målningar med centrerade blomsterstilleben, vilka "befläckats" av den förmodat memento mori-syftande och ständigt vilsekomna (?) solitären till häst. Stegrande i förvåning inför de gigantiska vaserna visar barndomens alter ego sitt tillkortakommande. Den kavata storheten i den inlånade karaktären upphör inför det historiserande stillebenet – det döda livet.
     Tar barndomsdrömmen också slut där? Att döma av de isolerbandstejpade och bjärt bemålade plankbitsgubbarna – som skulle få varje seriöst syftande slöjdlärare att begå harakiri – finns det ännu ett visst hopp. Man kan ta konstnären ut ur barnet, men inte barnet ut ur Roger Hansson. Lyckligtvis.

Stockholm 2016-03-23 © Leif Mattsson