Den kubanskfödda konstnären Carmen Herrera har till största delen bedrivit sin konstnärsgärning i bakgrunden. Nu, när hon hunnit bli 101 år visar Whitney Museum of American Art tre decennier av hennes produktion, från 1948 till 1978.

Under åren som följde på andra världskriget befann sig Carmen Herrera och hennes amerikanske make i Paris. Resurserna var knappa och man fick nöja sig med grov säckväv till målarduk. Det hindrar inte Herrera från att låta färgerna vara starka och den målade ytan ha andra former än rektangulära. Måleriet blir därifrån en ständig strävan efter reduktion. Herrera vill skapa ordning i en kaotisk värld genom allt striktare målningar. En färg rakt ur tuben, som mot vitt eller svart utgör strama geometriska former, blir receptet.

Herrera kommer till New York under 1950-talet med hela sin identitet och sin konstnärliga inriktning emot sig. Den abstrakta expressionismen dominerar konstscenen, och Herreras strikta måleri får ett ljummet mottagande särskilt av gallerister och kritiker. Hon får svårt att ställa ut. Som kvinna blir hon uttryckligen ignorerad, och inte heller gynnades hon av sitt kubanska ursprung i kalla krigets misstänksamma tid. Ändå blir hon kvar och arbetar målmedvetet vidare. Hon skulle hinna fylla 89 år innan hon sålde sin första målning.

Blanco y Verde, 1967, akryl på duk, 101.6 x 177.8 cm © Carmen Herrera

Whitney Museum gör en tydlig ansträngning för att korrigera det konsthistoriska förbiseendet, och det med rätta. Herreras måleri förtjänar sin plats på Whitneys översta våning, och därmed den plats i amerikansk kanon det nu till sist får. De fåtaliga tidigare större utställningarna har rört sig i kontexten av latinamerikansk konst, trots att Herrera lämnade Kuba som ung och är mer präglad av Paris och New York.
    Ibland tar man i lite väl mycket för att påtala det unika i hennes gärning. Fullt så revolutionärt som man vill göra gällande är det kanske inte att geometriska former fortsätter runt dukens kant, eller att en målning består av tre dukar inom samma ram. Tydligt är dock att hon varit en föregångare i det fördolda. Hon föregår minimalismen med något decennium, och en del av hennes grepp återkommer med flera års fördröjning hos exempelvis Frank Stella.

Centralt i utställningen visas nio av femton verk ur den serie konstnären själv värderar högst: Blanco y Verde. Den är framställd mellan 1959 och 1971 och beståer av geometriska former i grönt på vit bakgrund. Mot slutet tar verken form som tredimensionella skulpturer, fortfarande med en stark anknytning till de målade verken.
    Utställningen behandlar Herrera finkänsligt och samspelar med det disciplinerade måleriet. 50-talet verk från en tydligt avgränsad tidsperiod – från ett moget konstnärskap genom tre decennier av utveckling av den geometriska abstraktionen, ger en lättillgänglig introduktion till Carmen Herrera.

New York 2016-10-05 © Mattias Lundblad