Med den framskjutna position Eva Hild gradvis fått i det offentliga rummet är det troligt att flertalet svenskar stött på hennes verk utan att direkt känna till hennes namn. Med bland andra "Rubato" i Malmö, "Binär" utanför regeringskanslierna i Stockholm och "Wholly" i hemstaden Borås har Hild satt sin prägel på många välfrekventerade svenska platser. Även utomlands har hennes särpräglade formspråk rönt stora framgångar; de senaste åren har hon ställt ut både i New York och Hong Kong.

Men Eva Hilds verk har inget av offentlighetens nivellerade kompromiss över sig, och deras genomslagskraft är minst lika stor inomhus som ute i det fria. På den aktuella utställningen – som är den första i Galleri Andersson/Sandström spatiösa Stockholmslokaler – är flera av verken i en mer intim skala. Men det slår mig att detta helt saknar betydelse för den konstnärliga verkshöjden. Skulpturernas mått och storleksförhållanden tycks liksom enbart peka inåt mot objekten själva, som om de var och en beskrev sitt eget rum, sin egen ort.

"Deviate", 2015, 130 x 90 x 75 cm © Eva Hild

Vid den stora svartmålade aluminiumskulpturen "Around" stannar de flesta galleribesökare till – och med all rätt. Avsedd för att slutligen placeras utomhus, med avrinningshål och lämplig ytbehandling, är den ändå drottning i sin sal – en svart madonna. Konstnärligt pekar den både framåt och bakåt i Eva Hilds utvecklingshistoria. Här finns de omslutande och ornamentala bågformerna, men också en modernistisk formfulländning som leder tankarna både till innovativ, dansk femtiotalsdesign och till ett futuristiskt konceptspråk.

Fransmannen Pierre Bézier skulle förmodligen le i sin himmel om han ställdes inför Eva Hilds verk. Det var han som utvecklade algoritmen för kurvors matematiska beskrivning (de s.k. beziérkurvorna). Hilds rytmiskt svepande, omslutande och öppnande linjespel har klara likheter med denna digitala vektorvärld. Och ändå är de snarast av motsatt karaktär. De handgjorda inslagen är ibland närmast demonstrativt tydliga, den förfinade skevheten färgas av medvetenhetens beräkning.
     Hilds skulpturer äger något så ovanligt som både intimitet och allmängiltighet. Och kombinationen av de antropomorfa tolkningsmöjligheterna (ögon, bröst, lemmar) med det bitvis enigmatiska formspråket skapar intressanta polariteter. Den modernistiska grundformen ifrågasätts knappast, men den tas heller inte på alltför stort allvar – ett slags respekt med glimten i ögat, kan man säga.

Stockholm 2016-01-20 © Leif Mattsson