Mörkret har sänkt sig, natten är här. Den cyniska populismen drar som en isande vind genom världen. I chock söker vi hjälp i den inre exilen, vi som inte behöver fly för våra liv.
   "Escapeland" är den samlande titeln på Tommy Hildings nya bildsvit. Att rymma, att fly – kanske i drömmen söka en utväg bortom näthinnans tv-blixtar av våld och förnedring. Kan man läsa Hildings visuella imperativ så? Finns där en thoreausk längtan efter en sannare och mer begriplig värld, en dröm om en plats där människan inte dagligen förödmjukas till kropp och själ?

Industrisamhället visar sig från sin mest svårälskade sida; kraftstationen i Regale är spretig och vass – en vulgär kontrast till det inmålade Marcus Larson-landskapet. Resan har börjat, dagdrömmen stormar in som en brusande älv – en naturkraft som endast kan stoppas av människans rovgirighet.

"The Escape", 2016, opd, 70x110 cm © Tommy Hilding

Resan handlar lika mycket om tid som om plats; Hilding namnger inte orten, lika lite som den romantiske målaren Marcus Larson. Men även tiden intar en undflyende form. Är det Larsons 1800-tal som hägrar? Knappast. Och inte handlar det om den brasilianska regnskogens nu- eller framtid heller. Hildings Escapeland är ett ingenmansland, en position i tid och rum utan gps-koordinater eller registrerande urverk.
    Här anas en ny ton I Tommy Hildings bilder, en mörkare och mer frånvänd sådan. Ja, i vissa målningar ett rent demonstrativt avståndstagande (Escapeland). Jag inbillar mig också att undertexten har del i valet av det återkommande blåsticket, i kylan som mental symbol.

Hoppet, i den mån vi kan förlita oss på det, finner man företrädesvis i utställningens första rum. Där bjuds på turnerskt milda drömsyner bakom glas av kristall. Där kan Wu Tao-Tzu doppa sin pensel i havet och målaren stiga upp i sin vagn dragen av fåglar.

Stockholm 2016-11-23 © Leif Mattsson

Rubriken är ett nedkortat citat ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas:
"Man famnar en skugga och man älskar en dröm"