I det lilla galleriet Feinkunst Krüger bjuds 41 verk av de tre Hamburgkonstnärerna Björn Holzweg, Ki Yoon Ko och Elmar Lause. Temat är hämtat från grekisk mytologi, men skönjs gör även en annan agenda.

I Yoon Kos välavvägda figurationer ses en svävande brunett i en blå rymd och en lättklädd och beslöjad kvinna som kör en man i en skottkärra genom ett virvlande moln. Då de underklädda återses i en eka vevas de inledande orden ur Lucy in The Sky With Diamonds igång.
     Men varför förnekas vi titlar som kunnat öppna upp de bjärta teckensystemens vaga frågeställningar? De till ytan största verken är galleristporträtt i blyerts på träpannå. I det ena ses Krüger i pose och kostym, och lite längre in: en gallerist med ett intresse för cyklar. Med sådana gör man sig säkert populär. Men, pumpar konstnärshjärtat som det ska? Man sugs vidare mot husvagnsrutan där en gardin fladdrar till. Har betraktaren nu förlåtit en tidigare faiblesse?

Utan titel (detalj) © Ki Yoon Ko

Genom installationer, som en pigmentläckande björn, hungriga vargar i keramik och i White Stripes: en smält best, uppdaterar Holzweg både fabler och myter. Den enhetliga, men inte självklara, symboliken ses även i kolteckningarna vars lugna landskap penetrerats av vattniga färgplumpar. Dessa binder honom vid Till Gerhard.
     I Zerberus ses kringstrykande vargar i en fallen stad. Titeln, som är utställningens namn, pekar mot den trehövdade hund som vaktar ingången till Hades dödsrike. Det visuella kopplas dock till politikens ulvar i sina fårakläder. Hörde jag olja? Woff!

"White Stripes" © Björn Holzweg

I Lauses postmoderna Zerberus ses ett smyckat kvinnoansikte överlappat av tre textuellt morrande hundhuvuden, som för tankarna till väna rävar i en billgrensk värld, före dödsrikets hydra. Lause förirrar sig i ett par stela fantasy-verk, men då han går ned i format lyser han upp i abstraktion. Motiven är nu den recenserade skaran: Ralf (galleristen), Ki och Björn (kollegorna) och Es (det främsta av självporträtten). I Mahlzeit (måltid) har ett ansikte försvunnit under en baldessarisk prick. Men i motsatts till amerikanens rena informations-skiften är denna grotesk. Dess ton påminner om någonting från inuti kroppen. Gestalten håller fram färgen som det glufsats på, mot betraktaren.
     Efter allt slit med att få ut konstnärshjärtat ur kroppen sträcks det nu fram mot betraktaren, som lämnas med en förundran om det suttit på fel plats eller ej. Ja, galleristporträtten förvirrar. Men här finns godbitar. En koncentration av dem skulle legat till gagn för alla. Då skulle inga tvivelaktiga idéer getts chansen att slå rot.

Hamburg 2016-04-15 © Tim Schmidt