Det är perceptionen som står i centrum hos kaliforniske Robert Irwin. På 1960-talet blev han en av pionjärerna för “Light and Space”-rörelsen, med vilken han kanske främst förknippas. Hans verk är tydligt i samspel och i en ömsesidig beroendeställning till rummet de visas i, men i än högre grad med betraktarens upplevelse. På Hirshhorn-museet i Washington DC visas utställningen All the Rules Will Change. Här stiftar vi bekantskap med en tidig Irwin. Perioden är 1958 till 1970. Det är första gången den ställs ut i museisammanhang.

Mycket av Irwins konstnärskap handlar om definitioner av konsten. Han klev in i konstvärlden i en tid då den abstrakta expressionismen förlorat något av sin glöd, men förändrat sättet att se på och framförallt utöva konst. Visst kan man bli lite definitionstrött, och nog blir Irwin gärna torrt intellektuell, men att betraktaren hålls ständigt ansvarig i sin roll som medskapare väger emot.

Utställningen börjar i slutet av den utställda perioden med en upplyst akrylsfär målad med matt akrylfärg, och som med sin i förstone obestämbara form utstrålar en svävande lätthet. Därpå backar vi till periodens början med handhållna målningar omsorgsfullt monterade i tjocka ramar. (Handhållna kallar han sina icke vägghängda målningar, tänkta att hållas framför sig). Storlekarna är små och oljefärgen tjock, med påtaglighet och tredimensionalitet som samspelspartners till rummet.
     Därefter växer storleken, med målningar i en plockepinn-serie. På det rätas de skenbart slumpartade linjerna ut och läggs horisontellt i en ambition att eliminera eventuella “Rorschach-effekter”. Men fortfarande frestas man att läsa in en komposition med för-, mellan- och bakgrund, och därför byts linjernas kontrasterande färger ut mot sådana som gränsar mot osynlighet.

Utan titel, 1963 © Robert Irwin	Detaljutsnitt

Nästa steg på promenaden mot det helt non-figurativa är mycket små prickar i rött och grönt, som på avstånd tar ut varandra i dukvitt, men som bygger upp en illusion av tredimensionalitet. Slutligen dras mättnaden ned ytterligare några steg.
     Via 1970 års akrylkolumn hoppar vi till nutiden – till en platsspecifik trompe l’oeil som utgör ett stort stycke av det motsolsvarv runt den cirkelformade museibyggnaden som är utställningslokalen. Ett tyg följer den böjda väggen men ger illusionen av att vara rak. Så arbetar den nu 87-årige Irwin numera. Ateljén är stängd, perceptionsförändrande rumsmanipulationer utförda på plats är hans medium, och han låter inte längre konsten vara permanenta objekt.
     Varvet fullbordas ungefär där vi började, med en äldre och annorlunda ljussatt akrylsfär.

Hirshhornmuseet bygger skickligt ett sammanhang med stadig bas i måleriet och tydliga länkar till de traditioner mot vilka Robert Irwin reagerar och bygger vidare. Materialet presenteras i stort sett kronologiskt men med ett fåtal hopp i tiden, vilket fungerar väl och ger goda insikter i konstnärskapet. De fönsterlösa lokalerna, utan hörn att orientera sig efter, samspelar med Irwins konst och ger den full besittningsrätt till betraktarens sinne.

Washington DC 2016-04-20 © Mattias Lundblad