Framför den hangarliknande lokalen får konstpubliken dra på sig hudbeiga luvor i lycra över ansiktet, innan vi går in. Även om jag är beredd på att vara oberedd är det både komiskt och obehagligt att ta på sig masken. På något sätt är jag ännu mer öppen och mottaglig än vanligt eftersom jag släpper min kontroll. Helt. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i nästa sekund, när dörren till hangarlokalen öppnas och vi får kliva in.
     Det första vi möts av är en mur av människor som skrattar åt oss. Man hade kunnat tro att det beror på luvorna vi bär och som täcker allas ansikten. Men de skrattande människorna har på sig precis likadana luvor. De tystnar, vänder sig om efter en stund och går sakta framåt mot en ö av sand vaktad av en uppstoppad björn. En ljusslinga bredvid. Hål i taket där både sol och regn letar sig in. Jag tänker på en cirkusmanege. Som ett minne av en cirkus, men förvrängt och trasigt, skevt. Underhållningens avigsida. 

Från "ISLAND IN THE SUN" Foto: Tomas Gilljam, Lilith Performance Studio

Jag ser mig runt omkring på alla luvtäckta ansikten. Det är som om en del av ens identitet försvinner i och med att man drar på sig en heltäckande luva. Endast hål för ögonen och en ditritad mun i rött. För en stund är vi utan våra frisyrer, våra ansiktsuttryck och vår ögonkontakt med andra. Vi blir identitetslösa kroppar som inte hör hemma någonstans, som saknar tillhörighet. Paradoxalt nog är våra kläder och kroppar det enda som skiljer oss åt när alla är maskerade på samma sätt. Koncentrationen ligger på kropparna genom sättet vi står och går, sättet vi rör oss på: vårt kroppsspråk. Vem är med i gruppen och vem står utanför? 

Lokalen i sig själv blir en del av verket med sin hangar-rymd. Graffitin på väggarna samspelar: högst tillfällig i likhet med performance-akten. Det här är en övning i att tappa kontrollen. Att utsätta sig för det oförutsägbara. Här kan inte betraktaren gömma sig, här kan man inte hålla någon konstguide i handen.
    Det bygger på närvaron. Den där stämningen och ordlösa dialogen mellan konstutövare och konstpublik. Man delar ett nu: ett särskilt ögonblick som uppstår i rummet. Utmaningen ligger i att pressa sig mot det ovissa.

Malmö 2016-08-04 © Emelie Ånskog