Dagspolitiska referenser, kulturhistoriska sidospår och gäckande återvändsgränder, det är vad Kristina Janssons närmast njutningsfullt bjuder besökaren. Spåren går att följa lika enkelt som Ariadnes tråd, men denna gång inte ur utan in i labyrintens irrgångar. I hennes andra utställning på Andréhn-Schiptjenko finns kopplingar både till latinamerikansk maffia och till amerikansk penningfixering, bland mycket annat.

Synkroniciteten spelar oss ofta små spratt, leker tafatt med slumpen. Exempelvis sammanfaller visningen av Kristina Janssons två målningar, som återkopplar till den colombianske knarkkungen Pablo Escobars hemvist, tidsmässigt med de historiska fredsförhandlingarna mellan Colombias regering och FARC-gerillan. Och titeln "Falcon" anspelar naturligtvis på det av CIA påhittade flygbolaget Falcon Aviation, som spelade en avgörande roll i jakten på Escobar.
     Steget är annars inte långt från mordängeln Escobar till CIA:s ljusskygga verksamhet i Latinamerika genom tiderna (Guatemala, Chile, Kuba). Och inte heller till den symboliska dollarsedel som Kristina Jansson här presenterar ett fragment av – krigets och våldets smörjmedel.

"Million Dollar Painting, 2016, olja på duk, 155,5x215 cm © Kristina Jansson

Utställningstiteln, "Selbst Dort" (Själv där borta) avslöjar kanske mer än man först anar. I Kristina Janssons bilder finns ofta en medveten distansering, ett skydd för det inneslutet privata, en personlighetens neutralitetsdeklaration. Jaget är fördolt – eller står "där borta". Som betraktare lämnas man till solitära referensresor, fåfängt klösande på tematiska tankepärlor. Jansson liksom leker med oss, utmanar vår perceptuella och associativa förmåga. I den skenbart enkla figurationen känner vi oss trygga, bara för att plötsligt finna oss övergivna. Ännu en gång har hon lurat in oss i labyrinten.

Kanske har vi här den stora utmaningen i mötet med Kristina Janssons konst; hennes bilder bärs av en tydligt fotobaserad ikonografi men är bitvis förvånansvärt abstrakta. Inte till innehåll eller underliggande tematik men väl till struktur och materialbehandling. Här finns en öppning till nästa rum.
     Den österrikiska poeten och filosofen Ingeborg Bachmann skriver "I konsten förekommer inga horisontella framsteg, utan endast ett vertikalt..." (Utplåna fraserna). I denna sublima metaforik anar man en uppriktig vilja att ta konsten på djupaste allvar, att inte låta den förflackas till ren produktsproduktion. I Kristina Janssons bilder kan man ana intresset för denna vertikala definition av språket och konsten; hon söker nya alternativa referenssystem, företrädesvis hämtade utanför konstens normerande strukturer.

Stockholm 2016-10-05 © Leif Mattsson