Konstakademiens julöppning är ovanligt omfattande i år; Salarna har åter blivit tillgängliga efter Nationalmuseums tre och ett halvt års långa vistelse i huset. I de spatiösa utrymmena visas nu istället en utställning kallad Perceptioner bestående av verk av flertalet av de nu levande akademiledamöterna.
   Egentligen utgörs presentationen av två delar som här hängts i ett luftigt och rytmiskt flöde. Det rör sig dels om de receptionsstycken som varje akademiledamot förväntas donera till Konstakademien, dels ett antal verk som ledamöterna skänkt för försäljning, som en ekonomisk förstärkning av institutionens framtida utställningsverksamhet.

Utställningsvy Perceptioner

Skammens brev
Bland alla intressanta verk som Perceptioner innehåller är det ett som sticker ut med sin underliggande emfas och brännande innehåll: Dan Wolgers nytillverkade Merda D’Artisti (”Konstnärers skit”). Genom ett wolgerskt snilledrag har han till konstnärlig verkshöjd lyft ut ett internt brev till offentligheten. Skrivelsen är undertecknad av sjutton ledamöter i Konstakademien, och innehållet starkt komprometterande för varje fritt tänkande människa och i synnerhet för fria konstnärer.
   I brevet till övriga ledamöter framställs kravet att Konstakademien och särskilt enskilda ledamöters roll som opinionsbildare och visselblåsare kraftigt kringskärs, för att i realiteten utraderas, med den reaktionära motiveringen att ”Sigillet” annars urholkas.
   Det är märkligt, kan man tycka, hur de odemokratiska och sektliknande tendenserna från 1970-talet fortfarande frodas och smittar nya generationer inom just kulturområdet, extra sorgligt detta år när vi i Sverige firar yttrande- och tryckfriheten. Med sådana ”vänner” inom de egna leden behöver Konstakademien sannerligen inga fiender. Man kan undra vilken auktoritet Konstakademiens sigill skulle utstråla ifört munkavle?

Övriga utställningar

Utställningsvy © Marja-Leena Sillanpää

I Galleri Väst bjuder Ragnar Von Holten-stipendiaten Marja-Leena Sillanpää på en studie i svart – en kraftfull och imponerande installation med tydliga scenografiska kvalitéer. Visst anar man en fascination för och undertoner av obskyra (tonårs-)världar i den kittlande svärtan. Men varför ifrågasätta ungdomlig längtan efter dramatik, djupsinne och allvar; det är ju i den fasen många av oss slukar Kafka och Kierkegaard, lyssnar till Black Metall, ställer livsavgörande frågor och när oss på tungsinne. Det teatrala går möjligen före den avväpnande distansen eller humorn i den i övrigt intressanta presentation och de introspektiva öppningar som Sillanpää här bjuder på.

I Ateljén visas Fred Salmsons luftiga måleri – ett antal verk med tydliga kopplingar till och förebilder inom rytmisk modernism. Här anas inspirationen både från franskt abstrakt måleri liksom amerikanskt; Jean Bazaine och Willem De Kooning bugar i bakgrunden. Det är luftigt och frihetssiktande, en spännande kontrast till Sillanpääs strama ikonografi i rummet bredvid. Den i sammanhanget ganska begränsade ytan som Ateljén har att bjuda skänker ändå en omslutande frid åt Salmsons rastlösa sökande.

Galleri Öst får tjäna som avslutande station – eller inledande, vilket man väljer. Där visas en generös presentation av den tidigare akademiledamoten Arvid Fougstedt och hans son målaren Erik Wessel-Fougstedt. Arvid som en av de stora inom ”Nya sakligheten” och Erik som mottagare och förmedlare av den konstnärliga stafettpinnen. Att presentera de två målarna Fougstedt inom samma utrymme har naturligtvis sina för- och nackdelar, men den oundvikliga komparationen dem emellan är ur konstnärligt hänseende knappast utvecklande. Arvid Fougstedt och Erik Wessel-Fougstedt uppvisar delvis skilda bildspråk, men samtidigt är det svårt att inte fastna för fadern Arvids absoluta tilltal, hans närmast Ingres-lika stringens och svala stilistik.

Stockholm 2016-12-20 © Leif Mattsson