Under tio dagar presenterar Peter Kinny ett flertal av sina drygt decimeterstora, men till uttrycken närmast monumentala, ståltrådsarbeten. Den initiala känslan är snarlik den i spröda, gråmelerade blyertsteckningar, men här rör det sig om både lågrelief och fullt tredimensionella verk. Linjerna är naturligtvis så exakta som ståltråden medger, men med en hantverksmässig och högst medveten, humanrelaterad skevhet; någon minimalism är det sannerligen inte fråga om, snarast motsatsen.

De tunna trådarna har sammanfogats genom lödning till avancerade bildstrukturer där stängslet är ett återkommande tema. Den övergripande titeln är "ute stänga inne" med självklara kopplingar till dagens globala flyktingproblem. Arbetena har kommit till under de senaste tre åren – med radions nyhetsprogram ständigt i bakgrunden upprepande katastrofernas diaboliska periodicitet.

Peter Kinny antyder en viss inspiration från luffararbeten, men som jag ser det handlar det i högre grad om en yrkeskonstnärs mycket medvetna val och tillämpningar.
     Tekniken kan delvis ses som en reaktion mot en självupplevd resignation inför måleriets stundtals omöjliga "kravspecifikation". Mången målare lär känna igen problematiken, men inte alla har funnit en kreativ väg ut. Det kan man med viss rätt påstå att Peter Kinny har. Sällan har jag sett en så autonom och självklar presentation på en så begränsad yta.
     Här anas den kreativa euforin och den underliggande frihetskänslan av att arbeta med ett delvis nytt och outforskat material – ett som visserligen är bångstyrigt och svårbemästrat, men där den egna ackumulerade erfarenheten inte sinistert tjänar som snubbeltråd, vilken den omvittnat har en tendens att göra för oss målare.

Stockholm 2016-04-13 © Leif Mattsson