Konstfack har i internationell rating kammat hem fina placeringar. I Sverige är man nummer ett och i Norden nummer två och globalt nr 41, ett imponerande facit. Rektor Maria Lantz personliga teori är att Konstfack nu belönas för att man valt att behålla sitt fokus som i alla tider på handen, materialet och verkstaden. Tanken föder handen och handen formar och förmår oss att få syn på världen. Jag håller med henne.

© Sissela Jensen, Grafisk Design och Illustration (BA)

Konstfacks vårutställning bjuder som vanligt på överflöd för sinne och tanke. För andra året i rad har utställningen formats av kuratorerna Jonas Nobel och Fredrik Stenberg från Uglycute. Viljan att upplösa gränserna mellan de olika facken och blanda studenterna prövas åter och med lika gott resultat som i fjol. Konceptet är lysande och bidrar till att Konstfack med alla sina inriktningar framstår entydig och stark bottnande i den mångfald som master- och kandidatstudenter tillsammans representerar. Det finns dock ett för alla gemensamt drag som utställningen väl framhäver: motivation, fördjupning och ofta framhävd vilja att böja materialen utefter handens sökande och preciserande av mening.

© Marta Schubring, Ädellab (BA)

Materialen, händerna och tanken söker i intrampade spår, men det intressanta är hur sömlöst och nyfiket man utvecklar med hjälp av nya tekniker, om det så är materialkollisioner rent tekniskt där stickning möter glasblåsning som i Carl Cyréns objekt. Evelina Kollberg sätter an tonen i Vita havet med sin knutna eller virkade skulptur ”Människofällan” som självklart promenerar eller larvar sig ut i rummet som en ständig påminnelse om att liv uppstår i betraktarens öga. En explosion av händelser löses ut direkt vi entrén, men utan att de mer lågmälda uttrycken sätts på undantag. Sofia Kråkas collage av teckningar skänker diskbänksrealism ny mening som poetisk eskapism i små underfundiga akvareller med exempelvis porträtt av  wettexdukar, post it-lappar och köket satt i diminutiv.

© Tova Jertfelt, Grafisk Design och Illustration (BA)

Tova Jertfelts informationskub med indignerat klotter och teckningar/grafiska blad till stöd för de utsatta under klacken på mobbarna hämtar bildidéer och uttryck från tecknarna som var talrika för ett knappt tiotal år sedan. Här varken under- eller överordnas bilder och text utan sammanhanget skapar sin egen angelägenhet. Jonas Holmers ljudverk med en handfull gitarrer hängande från taket, lurar örat att tro att de slumpmässigt genererade tonerna härrör från strängarna när det i själva verket är instrumentets kropp som agerar högtalare. Sofia Larsson skapar ett rörligt rum genom att skänka det kropp och rytm genom sin intrikata installation av gipsvingar som skulle eller borde få skulptörer med konstnärliga ambitioner att känna sig mer än nöjda.

© Klara Thorselius, Textil (BA)

Självklart nöjer sig inte studenterna med kropp och materialitet utan att borra i dagens mest brännande och aktuella frågor, men utifrån ett lågmält eller introspektivt perspektiv. Sissela Jensen presenterar en essä om smink och skärmar skymmande människan försäkerhetsskull försatt i oskärpa. Astrid Filin lägger sig medvetet tillrätta för att bli antagen av SL för publicering på stortavlor, med allvar och viss ironi ersätts ångestladdade svarta ytor av infernaliskt linjespel mot babyblått. Alexander Åsemyr får poäng för visionen om framtidsknarren; MCn vilket drivmedel den än framförs med symboliserar ändå en dröm om att var och en kan förbli sig i sin mobila borg med drömmen om att ta avstamp eller avstånd från en nafsande verklighet.

© Peder Winding, Konst (BA)

Endast en bråkdels sekund efteråt fångas drömmen in och återges metaforiskt i Peder Windings  film ”Den ömsinta brutaliteten” från ett fågelhägn för ringmärkning och kontroll av tillvarons annars fjäderlätta varelser. Ammy Olofsson inbjuder till en cyborgtillvaro och vi är endast en pulsmanschett eller ett mjukt headset från en med maskinen lockande organisk hybridtillvaro. Sebastian Pintea presenterar ”verklighetens former”, på rymmen utanför skolbyggnaden far rester av det lilafärgade stoffet som bär formerna i rännstenen.
     Former och verklighet möts i flera projekt då studenterna med nyfikenhet och den äran undersöker den digitala världens möjligheter att producera verklighet eller utskrifter inifrån en sökt tredimensionell rumslighet. Här visar Konstfack som lärosäte sin styrka att låta studenterna nyfiket låta old school få samsas med det senaste. Precis så vill man att kunskapen och poesins dolda rum  skall finnas tillgängliga för allas, vars och ens upptäckarlust.

© Filippa Hanzon, Fine Art (MA)

Den gränslösa exponeringen av studenterna bidrar till att när ögat är inställt på konst och särskilt visuella uttryck får det sitt lystmäte utan att behöva bekymra sig om vilket fack som göms bakom namnet. Konstkandidater och FineArtMaster är som brukligt intresserade av rörliga filmmediet, så även denna gång. Intresset paras även med rummen och utställningen kongeniala installationer som i fallet med Filippa Hanzon.
    Annars är det mer tunnsått med figuration och tvådimensionella uttryck såväl måleri som foto. Till undantagen hör Aleksandra Jarosz Laszlo, med folklore, etnicitet och plats som motiv, samt Ellen Norsten med organiskt / abstrakt uttryck. Gustaf Lilliestierna för undersökningen och introspektionen till sin absoluta spets i en från avstånd stram hard edge-målning, men som visar sig vara en gigantisk utskrift av data, ett molekylärt porträtt av jaget.

© Gustaf Lilliestierna, Konst (BA)

Narkissos-motivet övergår till omvärldsbevakning i Pinar Arabağs installation med glasfat som intrikat visar vad som händer vid sidan av spegelbilden. Masterprogrammet ”Individual Study plan in Design” verkar överhuvudtaget ha förlöst många av deltagarna.
    Med 177 deltagare är det naturligtvis omöjligt att göra alla bidrag rättvisa under begränsad tid, en eloge till utställningsmakarna som inte låter tempot avta under utställningspromenaden och som jämkat allas intressen samman på ett välbalanserat och medryckande vis.

Stockholm 2016-05-14 © Susanna Slöör