Det är lätt att missta sig på bredden i Kusamas konstnärskap och bara låta sig förföras av det hypnotiska bruket av olika pricksystem. Men därigenom riskeras komplexiteten i konstnärskapet som helhet att gå förlorad.
     Till och ifrån har Kusama negligerats i den officiella konsthistorien. I Sverige exempelvis har hon knappast exponerats alls och definitivt inte i nivå med den internationella betydelse hon har idag. Så kunskapen om hennes verk är för flertalet företrädesvis baserad på nedskalade reproduktioner. Men att Kusamas verk har allt att vinna på att ses i verkligheten står klart i och med denna Modernas Museets stora retrospektiv – med tydlig potential att bli sommarens och förhöstens stora konsthändelse i Stockholm.

"Infinity Nets Yellow", 1960 © Yayoi Kusama

I grunden handlar det mesta i Kusamas konstnärskap om sexualitet – eller om tomheten i avsaknaden därav. Här finns en skriande, panisk önskan att kunna förstå och bli del av erotikens mentala värld. Kusama uppger själv att hon är direkt rädd för erotik, men här handlar det huvudsakligen om en cerebral eller rent omskrivande sensualism. Man må uppfatta hennes penisbeklädda trappstege (Traveling Life) som fysiskt offensiv, eller hennes nakenorgier från sent 1960-tal som frisinnade och libertinska. Men jag tror man misstar sig om man inte samtidigt läser in en traditionell japansk puritanism dold i den till synes oproblematiska emblematiken.
    Man bör naturligtvis också sätta in hennes 1960-tals-happenings i sitt tidsmässiga sammanhang. Dessa uppfördes under de omvälvande år då Flower Power-rörelsen fullkomligt exploderade och den banbrytande Woodstockfestivalen går av stapeln.

"Dots Obsession", 2016 © Yayoi Kusama

Kusamas omfattande livsverk delas naturligt in i två relativt väsensskilda perioder: Tiden i USA (Seattle/New York) 1957-72, med happenings, performances och en ofta starkt publikt inriktad ambition. Och tiden efter hennes återkomst till Japan 1973, då hon direkt skrev in sig vid ett mentalsjukhus, där hon fortfarande vistas och arbetar.
    Under USA-perioden är det tveksamt om hon kom att bli något stort internationellt namn. Men exempelvis hennes oändlighetstnät av tusentals prickar står fortfarande fram som några av hennes mest avancerade och sublima verk. De har inte förlorat sin aktualitet, kvar finns fortfarande en omedelbar och konstnärligt medveten fräschör.

Under den längre perioden i Japan – drygt fyrtio år sedan återkomsten 1973 – har hennes uttryck till viss grad förfinats, men samtidigt delvis förlorat något av den tidigare så hårt inkapslade ångestförmedlande känslan. Undantag finns, men verk och installationer får med åren en stigande grad av dekorativa eller rent scenografiska kvaliteter. Det är svårt att direkt peka ut var brottet sker – om det nu ens är något brott – och exempelvis kan "Narcissus Garden" från 1966 och USA-tiden (återskapad utifrån presentationen på Venedigbiennalen) mycket väl betecknas som scenografi i någon avancerad form.

2013-15 © Yayoi Kusama

Det är under de senare årtiondena som Kusama blir känd som den lite trumpna kvinnan i häxhatt, ofta stående mitt i sina prickmönstrade installationer. De speglade världarna blir till en del av ett upplöst eller till och med exploderande universum. Och hennes sentida signum – pumpan – dyker upp i var och varannan bild. Hon närmar sig nu mode- och reklamvärlden med en betydligt större oborstad rakhet. Hennes samarbeten med Louis Vuitton, resulterande i skyltfönster med en naturtrogen modell av henne själv stående mitt bland erotiska tentakler och prickar, är kanske det främsta exemplet.

Man kan resultatlöst söka efter Yayoi Kusamas namn i 1970- till 1990-talens konsthistoriska referensböcker (Jansson, Honour/Flemming, Gombrich, Lucie-Smith med flera). Inte heller i Taschens "Art Now" från tidigt 1990-tal, eller i förlagets stora exposé över världens 100 främsta konstnärer (2002), förkommer hennes namn. Först i Phaidons "Painting today" (2009) dyker hon plötsligt upp. Och detta trots att hon ensam representerade Japan på Venedigbiennalen 1966.

"Narcissus Garden", 1966/2016 © Yayoi Kusama

Det är något som inte stämmer här, något som delvis går att förklara med könsrelaterade predikament (i Taschens böcker finns en hel del kvinnliga konstnärer, dock är de långt ifrån heltäckande). Men bristen på uppmärksamhet kan också ha andra förklaringar. Kan det vara så att detta idag så viktiga konstnärskap så länge befunnit sig i ett konsthistoriskt limbo beroende exempelvis av verkens dekorativt scenografiska kvaliteter – i tider när sådana egenskaper ansågs närmast ovärdiga inom den seriösa konsten?
     En annan förklaring skulle kunna vara att Kusamas verk, för att handla om erotik och könsroller, ibland framstått som närmast naiva och "leksaksgulliga" – och inte som i fallen med exempelvis Louise Bourgeois eller Cindy Sherman, där erotiken blir kittlande, smutsig och till och med äcklande. Det ligger snarast något lite blygt och puritanskt över Kusamas persona. Speciellt i hennes tidiga happenings, där hon ofta syns iförd heltäckande kroppsstrumpa, till skillnad mot övriga performancedeltagare som ofta är nakna.

Hur det än förhåller sig med Kusamas tidigare uteblivna genomslag i den dokumenterade konsthistorien så lär det bli ändring framöver. Någon mer tidsmässigt passande, gränsöverskridande samtidskonstnär är svårt att tänka sig idag. Och med Moderna Museets rika och väldisponerade utställning lär åtminstone inte det svenska konstintresset svalna, tvärt om. Det är bara att gratulera museet till en klokt val av konstnär för sin stora sommarsatsning.

Stockholm 2016-06-15 © Leif Mattsson