Försommarsolen sträcker på sig, låter sina varma strålar flöda in i "stallet" där de välkomnas och liksom sugs upp av Ronni Lykke Lauridsens gulrosa oljemålningar av ikonkaraktär. I ett annat rum kråmar sig Emelie Sandströms vertikalt strävande objekt likt tranor i dans. De flankeras av Kalle Lindmarks drömska slöjmåleri i undflyende figuration.
    Platsen är Östra Karup och utställningen är Arnstedts första för sommaren. Och som traditionen bjuder är det studenter från Malmö Konsthögskola som får inleda säsongen.

Emelie Sandström (f. 1986) har redan hunnit göra sig ett namn som en något udda och sökande konstnär inom det mentalt översinnliga. Hennes objekt och torrpasteller har något främmande eller bortomverkligt över sig, som om de emanerade ur en dröm eller ett yrseltillstånd. Strävande mot himmelen framstår de svarvade objekten som ett slags kastvapen, eller skyddsänglar. Materialet är kvistigt och grovt svarvat granvirke, kombinerat med spröda bronsornament och färgat glas. Resultatet är bitvis sirligt och mjukt musikaliskt, men också enigmatiskt och oroande, som i det magnifika verket "Den yttersta domen".

"Translation I-IV", opd, 120x80 cm vardera © Ronni Lykke Lauridsen

I Kalle Lindmarks (f. 1987) bildvärld finns en lyhörd tradering av tidigare decenniers måleriska erfarenheter. Han tar avstamp i det informella, rensar och renodlar, för att slutligen göra halt mitt i en ansats eller i ett bildspråkligt påstående. Det medvetet grunda bildrummet skapar en närmast textil förnimmelse, med en svävande och milt antydd figuration. Transparenta rektanglar, likt infärgade glasskivor eller membran, bildar en värld för ögonen att söka fäste i – som att följa den ständiga förändringen av ljusa cumulusmoln mot himlens blå mantel.

Ronni Lykke Lauridsen (f.1980) sjunger den icke-EU-anpassade gurkans lov i verket "Cucumber" – en humoristisk utsaga om det stupida regelsystemet för grönsaker. Men hans målningar och foton har delvis en annan karaktär än just komiska, som i ovannämnda "Translation". Det rör sig om en svit målningar i varmgult och ljusrosa, där gurkans form skulle kunna läsas in som återkommande singulär form. De koloristiska kontrastfenomenen får bilderna att liksom sväva på ett närmast immateriellt sätt. Även här skulle man kunna läsa in vissa kopplingar till traderad, informell konst. Men parallellitet i kombination med personlighet är nog en rimligare förklaring.

Östra Karup 2016-06-03 © Leif Mattsson