Det första jag möts av när jag stiger in på Galleri Argo är "Änglarum", ett av Bo Ljungs större verk där man leds in med hjälp av ränder och diagonaler utan några förutsägbarheter. Detta är en utställning där jag upplever att betraktaren får fortsätta där konstnären började. Färgnyanser kontrasterar och kompletterar varandra i blandteknik och olja på duk. Motivvalen känns genomtänkta, samtidigt som detaljerna upplevs utvalda i ögonblick av intuitiv spontanitet.
   Det finns en sorts rörlig stillhet. Det låter paradoxalt, men jag kan inte förklara det bättre. Kanske är det paradoxen som gör att jag kan stanna kvar länge framför målningarna för att höra dem tala till mig och själv fylla i fortsättningen på berättelserna.

"Daimons landskap" © Bo Ljung

Den stora målningen "Daimons landskap" får mig att tänka på Isaac Grünewalds färgskala i hans skiss till Land och stad (Skissernas Museum, Lund). Svalkande blå toner ställs mot värmande rostorange och djupa röda nyanser. Utan ljusspelet, det breda färgspektrat och det rika bildspråket hade dessa berättelser inte alls upplevts lika omfångsrika och intressanta.
    Jag får uppfattningen att Bo Ljung är bra på att lyssna in och vara lyhörd, bra på att ta sig tid. Han har en säker känsla i val av färger, mönster och detaljer. Det finns en respekt i det. Respekt för det konstnärliga arbetet och respekt för betraktaren. Kompositionerna är väl genomtänkta utan att någonsin bli självklart givna. Det är som om Ljung håller fast vid vissa minnen och ting. Genom ett noggrant utvalt motivval förmedlar han dessa minnesfragment och stämningar till betraktaren.
     Denna stämningsfulla utställning består av färg, ljusspel och ett nedsänkt liv i konstverken. Den är definitivt en dialog mellan konstverk och betraktare. Det är en konst att kunna avsluta sitt verk i tid, men jag upplever att Bo Ljung har stannat upp vid exakt rätt tidpunkt och lämnat fönstret öppet.

Stockholm 2016-09-14 © Emelie Ånskog