En lite annorlunda utställning visas på Södertälje konsthall där en konstnär, Gunilla Wihlborg, har gjort en installation med verk av sin avlidne kollega Martin Ljunggren. Det är samtidigt en minnesutställning över Martin Ljunggrens konstnärskap utan titlar och årtal på verken. Konstverken får helt tala för sig själva och medverka i en iscensättning av kvadratiska pelare i rummet och spridda grupperingar på väggarna.

Martin Ljunggren var verksam i Södertälje från mitten av 1980-talet fram till sin död 2008, efter att tidigare bott på Gotland sedan 1960-talet. Han var född i Sundsvall 1930 och uppvuxen där och var elev vid Kungl. Konsthögskolan på 1950-talet. Han förblev en udda men i högsta grad ”målande” konstnär, som inte gjorde värst mycket väsen av sig, ställde sällan ut och är därför tämligen okänd för en bredare publik. Han var en sökande bildskapare som experimenterade sig fram utan att hamna i något speciellt fack.

När jag vandrade runt i utställningen kom jag snart att tänka på den grupp konstnärer som var mer eller mindre knutna till Dada-rörelsen. Efter att gruppen upplösts cirka 1923 kom många av dess konstnärer att söka sig olika experimentella vägar och de blev alla lite udda och svåra att placera i något fack.
     Ljunggren visar här ett dubbelporträtt, som ger klara associationer till Francis Picabias svit med två ansikten varav ”Première Rencontre” är ett av de mer välkända. I en rad strama målningar av konkretistisk art leker Ljunggren med sina initialer EML, vilket också pekar bakåt mot tidigare kolleger. För det mesta är dock Martin Ljunggrens måleri ett koloristiskt fyrverkeri med poetiska undertoner i det lilla formatet.
     Hans tid på Kungl. Konsthögskolan med bl.a. Göteborgskoloristen Ragnar Sandberg som lärare har satt tydliga spår, vilket han förvaltar väl i de mångfacetterade och innehållsrika små målningarna. I bilden med en tomte och en katt träder det fram en surrealistisk ådra som genomsyrar en hel del av verken.

© Martin Ljunggren

Gunilla Wihlborg presenterar också sig själv i denna utställning men väljer att hålla sitt eget konstnärskap i bakgrunden, och det är heller inte så lätt att visa hennes verk i en konsthall. Wihlborg har framför att gjort sig känd genom stora landskapsinstallationer, ibland så stora att man måste se dem från luften eller tidsmässigt så svårfångade att de avslöjas först efter 100 eller kanske 1000 år. Detta kan en nyfiken besökare få mer information om på utställningen. Här finns dock ett stort fotografi på verket ”Trädgård stadd i förvandling” från 1990 med en vinkning till André le Nôtre, samt hennes projekt med anknytning till Eadweard Muybrige fotoserier med rörliga figurer från 1870 talet.

Wihlborgs egentliga konstverk i denna utställning är att hon använt sig av en annan konstnärs verk för en personlig, rumslig installation. En del kan nog ha kritiska synpunkter på ett sådant förfarande men syftet här är att lyfta fram Ljunggrens konstnärskap och skapa oväntade möten och nya ingångar i konstverken, vilket hon lyckats med. Däremot ska man naturligtvis inte använda en konstnärs verk i politiska, kommersiella eller liknande sammanhang utan att be om lov. Man får hoppas att Martin Ljunggren i sin himmel blickar ner på denna iscensättning med ett nöjt leende.

Södertälje 2016-12-20 © Jan Manker