Väggarna i Studion är fyllda av molnformationer med teckningar, akvareller och oljemålningar – vissa ramade, andra inte, vissa tydligt avslutade, andra förmodligen just påbörjade. Nästan alla dessutom odaterade. Längs väggarna kartonger med påskrifter som "Tänder Händer Öron" eller "Doft Skönhet". På golvet en växt från Inga Lovéns hem, hennes cykel och mängder av mappar fyllda med skisser, utkast och grafik. I glasmontrar flertaliga exempel på Lovéns skrivargärning. Det är som om tiden stannats upp mitt i ett skeende, mitt i en tankelöpa.

Inga Lovén, är i mångas ögon något av en konstnärsikon, en hemlig stigfinnare på ständig, självkritisk vandring. Nu när åren summerats till nittio har hennes brorsdotter Susanna Lovén, med hjälp av bland andra konstnären Karin Granqvist, ställt samman ett jubileumsrum av sällan skådat slag. Om tystnaden kunde ljuda så är det förmodligen så här det skulle låta.
     Det slår mig att det inte är de former Inga Lovén faktiskt målar som i första hand fascinerar, det är dem hon inte målar. Det är dem hon utelämnar eller stryker bort som har sådan magnetisk dragningskraft. Och så denna återkommande fragilitet, denna sprödhet, som om allt snart skulle upplösas i en vit, eterisk intighet.

Utställningsvy

Under många år var Inga Lovén en aktad men tämligen okänd aktör på den svenska konstscenen (utom i vissa välinformerade konstnärskretsar). Något år efter hennes examen från Konstakademien (1954) flyttade hon till USA för att stanna där i ett drygt årtionde. Det finns bättre strategier för att stärka sitt konstnärskap i hemlandet, kan man säga. Så när hon dyker upp på Konstnärsbolaget 1977 är det relativt få som känner till hennes gärning och sensibla målarhand. Ändå blir hon ganska omgående upptagen i de säregnas och talangfullas krets.
     Men talang är en sak, ett fullmoget konstnärskap någonting annat. Och det är just i byggandet av detta komplexa konstnärskap Inga Lovén visat sådan konsekvens genom åren. Förmodligen håller hon i sin självkritiska hållning inte med om detta, men när helheten ställts samman som här framträder det bildspråkliga djupet och hennes metodiska forskargärning i full klarhet (det finns andra forskarmetoder än den rent linjära).

"Tänder, händer öron" står det på en kartong, "Doft, skönhet på en annan".

Studion på plan fyra är ett av Konstakademiens vackraste rum för måleri. Dagsljuset är vänligt mot färgerna; minsta detalj och valör framträder liksom genomlyst. Så lämpligt då för Inga Lovén, en av våra mest subtila målare.
     Det spelar mindre roll om det är blommor, träd eller tygskynken som framträder ur vitheten; Lovén är ingen enkel eller lättfångad historieberättare. Hon tillhör överkursen på poesiseminariet, skulle man metaforiskt kunna säga. Det handlar inte bara om den utvidgade tanken, kanske i högre grad om hur seendet skolas empiriskt, hur det triggas att avläsa varje liten gradering, varje liten valör, varje avsteg till form och karaktär. Väl där är belöningen i mötet med Inga Lovéns verk överväldigande.

Stockholm 2016-10-12 © Leif Mattsson