Entrén i nyrenoverade och återöppnade Bonniers Konsthall ligger numera lite mer logiskt placerad i direkt anslutning till caféet. Detta skänker utställningssalarna en i högre grad samlad enhetlighet – en klok arkitektonisk förbättring då den tidigare uppdelningen stundtals kunde resultera i en orytmisk utställningsteknisk divergens.
    Och vad vore väl mer lämpligt än att fira den nyrenoverade konsthallens öppnande med ett 30-årsjubileum? Det är Maria Bonnier Dahlins Stiftelse som jubilerar med en samlingsutställning bestående av verk av stipendiater från de senaste trettio åren, 1986-2016.

Utställningsvy

I samband med jubiléet har en praktfull katalog tagits fram, under redaktörskap av Niclas Östlind. Där bjuds på en fascinerande tidsresa då man valt att i anslutning till presentationen av flertalet konstnärskap publicera samtida recensioner i faksimil.
    Plötsligt inser man hur den konstnärliga scenen förändrats sedan 1986, både vad gäller recensenternas tilltal och valet av prioriterad problematik. Konstens och konstnärernas situation i Sverige (och i omvärlden) har sannerligen genomgått en enorm metamorfos under dessa år. Och, som Niclas Östlind också antyder, så framstår det snarast som en myt att konstrecensionerna höll en genomgående högre nivå förr. Med "facit på hand" kan man möjligen komma till den motsatta slutsatsen.
   Ett tillägg till katalogen, som nog mer är att betrakta som kuriosa än som omistlig information, är de ansökningsbrev från många av stipendiaterna som publicerats. Men intressanta är de att läsa.

Utställningsvy med verk av Tilda Lovell i center

Tyvärr fick aldrig stiftelsens skapare, den hårt drivande Jeanette Bonnier, skåda resultatet av 30-årsjubileéet. Hon var med vid planeringen (och intervjuas i katalogen av konsthallsintendent Sara Arrhenius), men hann gå bort innan manifestationen fick sitt slutliga genomförande. Hennes ande svävar dock över utställningen, och naturligtvis även över valen av olika stipendiater genom åren. Val som till en början gick på lite lösa boliner, rent organisatoriskt. Men ganska så snart stramades detta upp genom införandet av en stipendienämnd. Maria Bonnier Dahlin Stifltelses årliga stipendieutdelning kom sedan för vart år att tilldra sig allt större massmedialt intresse.
    Något som kan ses som lite udda idag är att stipendiaterna aldrig avkrävdes någon förklarande text, inget (påtvingat?) konstnärligt statement, som numera är fallet vid de flesta stipendieansökningar.

© Ellisif Hals

Det är en mycket bred och generös presentation som Bonniers Konsthall bjuder på. Och det kan tyckas förvånande att stipendievalen visat sig så konstnärligt varaktiga över åren; jag hade nog förväntat mig fler "förlorade konstnärskap" med kort bäst-före-datum.
     Naturligtvis kan man se att en del tidstypiskt damm har samlats på sina ställen, men det framstår ju som rimligt då de flesta verken inköpts för relativt länge sedan, vid tiden för när respektive konstnär erhöll sitt stipendium. Och tvärtom ser jag det som det kanske mest intressanta med presentationen att den konstnärliga bredden även har en starkt verkande tidsfaktor. Vi talar här om modern, svensk konsthistoria presenterad på ett allt annat än musealt vis.

Att specifikt gå in på de olika deltagande stipendiaterna skulle lätt kunna leda till en kilometerlång text, men det är ändå spännande att poängtera vissa unika verksexempel från konstnärer som då var i vardande och som numera befäst sin position på konstscenen.
     En folkkonstliknande och dråpligt skildrad sjöman av Mamma Andersson, från tiden innan hon lämnade det naiva spåret, tillhör utställningens många höjdpunkter. Liksom Marcus Eeks stora och skenbart enkla målning "Perpetuum" från 1999. Tilda Lovells (katatoniska?) kvinna i säng omgiven av diverse insekter och hoande uggla lär också stanna kvar länge i minnet, liksom Thomas Henrikssons stora parafras på Dick Bengtssons "Hatt och mössfabrik".

Utställningsvy

Överhuvudtaget finns här mycket bra måleri och skulptur, men också många intressanta hybridformer. Jag tänker kanske i första hand på Viktor Rosdahls "Babylon med båt", men också på Martin Wickströms olika assemblageliknande verk. I Arijana Kaifes halvmåneformade installation "Nyx", från 1995, som ju också är ett slags blandform, anknytes till både land art och new age. Och ett intressant verk är det, som väl behåller sin integritet drygt tjugo år senare.
     Bland de senare tillkomna stipendiaterna hittar man många med tidigt särpräglade uttryck, som Ellisif Hals, Caspar Forsberg och Paul Fägerskiöld för att nämna några. Går man å andra sidan tillbaka till de allra första stipendiaterna inser man hur konsekvent många av dem arbetat genom åren. Exempelvis Eva Löfdahl (1986) som här med sin stora målning, utan titel, befäster sin kommande strama ikonografi redan för trettio år sedan.

För att återgå till Sara Arrhenius intervju så ges där en hel del intressanta, och som ofta när det gäller Jeannette Bonnier, ganska franka svar. På en fråga vad som skilde konstscenen i New York under sent 1980-tal från idag blir svaret lika dräpande som insiktsfullt: "Pengarna har förändrat allt. Idag handlar det mycket mer om pengar än om konst [...]".

Stockholm 2016-05-25 © Leif Mattsson