Agnes Martin flyttade som ung från Saskatchewan i Kanada till New Mexico i USA. Måleriet kom till henne i 30-årsåldern, efter många år med olika tillfälliga arbeten. Ändå hann hon med en 60-årig konstnärsgärning, vilken kan ses på Guggenheim i New York.

De tidigaste målningarna från 50-talets mitt innehåller vagt biomorfiska former. Denna period skiljer sig mycket från senare verk. 1957 kom hon till New York City och levde kollektivt med andra konstnärer. De placerade sig på avstånd från den abstrakta expressionismen som dominerat stadens konstmiljö under en tid.
    Martin fann sin egen mycket tydliga röst, som inte riktigt låter sig grupperas inom någon inriktning. Hon var bestämd med att målningarna inte refererar till den yttre världen och hennes arbete hade vid en hastig anblick kunnat kategoriseras som minimalism. Snarare är de motsatsen: i kontrast till minimalisternas emotionella torrhet är det just känslor som förmedlas. Mer specifikt känslor av lycka, kärlek och oskuld. Genomgående är allt mycket skirt och inte ens de “svarta målningarna” från sent 80-tal är mörkare än mellangrå. Hur ska man förstå verken? “Sätt dig och titta”, är konstnärens enkla råd.

Mid Winter, ca. 1954 opd, 83.8 x 121.9 cm © 2015 Agnes Martin/Artists Rights Society (ARS), New York

Agnes Martin skapade egna begränsningar att underkasta sig. Kvadratiska proportioner, ett fåtal format. Nästan alltid finns någon form av rutnät av blyerts. Inom gränserna finns däremot en bredd av tekniker och materialens hierarkier raderas: akryl på duk, olja och grafit på linne, bladguld och blyerts, akvarell på papper är några av arbetssätten. Utom 72x72-tumsmålningar arbetade hon på papper i litet format. I en skenbar enkelhet döljs en stor rikedom och verken upplevs mycket olika på varierande avstånd. Det rigida regelverket gör också att hennes få avsteg, som skulpturen Burning Tree av funna material, vinner i styrka

Hon slutade måla 1967 efter en tids mentalsjukdom. Hon lämnade New York, gav sig ut på vägarna, och återvände slutligen till New Mexico där hon skulle stanna livet ut. 1974 började hon åter måla och fortsatte till sin bortgång på ett äldreboende i Taos, 2004.
    Hennes liv och verk präglas av en taoistisk filosofi, där idealtillståndet är det nyfödda barnets ännu oformade medvetande. Hon ansåg att konstnärens uppgift var att hålla sig borta från världens angelägenheter. Det kan förstås diskuteras, men i hennes fall leder det till särskilda, andliga kvaliteter där man som betraktare försätts i avsedda känslotillstånd.

På Guggenheim får vi följa Agnes Martin till slutet av hennes 92-åriga liv. In i det sista körde hon dagligen från sitt äldreboende till sin ateljé. 72-tumskvadraten krympte till 60 för att hon skulle orka lyfta målningarna. Hon återintroducerade kraftiga geometriska figurer och sluter därmed cirkeln till de tidiga åren. Hon tycks uppnå ett slags gerotranscendens och hennes sista verk blir en hyllning till livet. Sällan har ett utställningsrum samspelat så väl med den utställda konsten. Att gå uppför Guggenheims spiral är som att följa med på Agnes Martins himmelsfärd.

New York 2016-11-09 © Mattias Lundblad