På gallerigatan Auguststraße i Berlin ligger konstsamlaren Thomas Olbrichts me Collectors Room. Här visas nu My Abstract World, en utställning där det nonfigurativa måleriet utgör en av delarna i ett ”samlarens allkonstverk”.

Den vita kuben är inte vad den brukar. På mjuka mattor har bänkar, schäslonger och bord med färgglada telefoner tagit plats vid läslampor och travar av konstkataloger, och ur högtalarna ljuder musik. Att man genom telefonerna kan beställa in drycker och att lektyren är fri att ta med hem, förstärker känslan av ett välkomnande.
     På vardagsrumsoasernas väggar ligger koncentrationen på ett samtida måleri där bruket av akryl, bläck, olja och kol, på dukar, papper och tyger, utmynnat i en ansenlig samling abstrakta grepp.

"Foreign Lands", 2015 © Ali Banisadr. Foto: Charles Duprat

Här sprakar Katharina Grosses blågröna målarcollage ömsom strikt ömsom fritt, medan Flood frammanat ett intrikat vävmotiv och André Butzer ett verk där rikt applicerad olja utgör subjektet. I Bernard Frizes Thouan har de våta materialens kamp landat i ett vågigt berglandskap på japanskt manér, medan Ali Banisadrs potentiella kroppsensemble utlöser ett sökande efter figuration. Då Federico Herrero bjuder en naiv bergskomposition i svenska flaggans färger och Henning Strassburger en själsresa i kol, returnerar svenska Paul Fägerskiöld med en bländande serietidningsfotbollsplan som växt fram ur arbetet med en myriad av akrylstänk.

Då det äldre gardet företräds av Jo Baer, Max Bill, Kuno Gonschior, Sigmar Polke och Gerhard Richter, ses Robert Longos pastischer av Pollock, Newman och Reinhardt, Peter Halleys LeWitt-historia, Martina Steckholzers Miro-utfall och Chen Ruo Bings Ohne Titel 43 (tänk en Factory-producerad Rothko), bjuda på givna referenser.
     På det andra våningsplanet, där Olbrichts kuriosakabinett återfinns, avslutas My Abstract World med Ouyang Chuns klarblåa linje som skär genom målarmyllret likt en flod genom en djungel sett från ovan.

"Conspiracy theory" © Peter Halley

Trots att variationen är stor är det först genom John Isaacs och David Ostrowskis textuella utrop och David Nicholsons faktiskt figurativa porträtt som My Abstract World viker av för det oväntade, och detta är välbehövligt för den nu halvt slumrande divanbesökaren. För även om det ”nya muséets” jakt på att föra tillbaka “konsten som nöje” oftast är en tröttsam historia, ger detta ”samlarens allkonstverk” en sådan kraftfull effekt att upplevelsen av det curatoriska spektaklet hotar att överskina upplevelsen av de enskilda verken. Men vilken plats är bättre lämpad för det nonfigurativa måleriet än en vardagsrumsoas?

Berlin 2016-10-26 © Tim Schmidt