Det som fascinerade mig mest i Leena Nios svenska debut på AnnaElleGallery, år 2103, var de bilder som slöt sig inom ett slags abstraherat måleriskt universum. Vid återkomsten tre år senare är tematiken mer renodlad och metoderna än mer förfinade och varierade. Scenerierna innehåller figurer med tydligt fysiska förebilder: träd, växter, fågelburar – och apor i mängder. De senare upptäcker man först efter en stunds betraktande, men då blir de istället så många fler.

"Between Lines" är den samlande titeln, och det är just genom de vertikala linjernas staccato-liknande mönsterverkan som utställningen förankras och får sin struktur. Ett återkommande visuellt raster fragmenterar bilderna intill ren abstraktion. Ögonvandringarna blir sökande och Rorschach-rastlösa tills fixpunkterna bekräftats. Den innehållsliga enkelheten balanseras av komplexiteten i det avancerade oljemåleriet, stundtals med rent akvarellistiskt anslag. Leena Nio spänner tekniken mellan hard edge och skiraste transparens, mellan distinkta maskeringtejpslinjer och mjuka färggradienter.

Utställningsvy © Leena Nio

Den fångade naturen: krukväxten i fågelburen, apor som grenverk, landskapet inneslutet i fängelseliknande form. Eventuell undertext av symbolisk karaktär gör man nog bäst i att inte alltför starkt betona, då den annars hotar att inta eterisk form.
     Nej, Leena Nios måleri handlar mer om – just måleri. Det är självrefererande och utblickande, även denna gång med en konsthistorisk referensvärld av svårfångad art. Tankarna löper sekundsnabbt till Matisse och hans organiskt mönsterverkande interiörer. Men det måste väl ändå anses väl långsökt som referens för en konstnär född 1982? Eller också inte?

Det går med viss tvekan att i Leena Nios fall påvisa särpräglat finska drag (konstnären bor i Esbo, Finland), men det är sannerligen inte enkelt. Möjligtvis anar man bildtekniska kopplingar till exempelvis Marika Mäkeläs förfinade 1980-talsarbeten med tydlig materialitet.
     Men i Nios fall är det ikonografiska tilltalet annorlunda, mer upplöst och prismatiskt. Att det ansluter till en positivistisk tradering av de måleriska uttrycken är helt klart; här anas bara diminutiva rester av postmodern ironi eller dekonstruktion. Snarare är det uppbyggandet av nyfunna bildmässiga strukturer som fångar Leena Nio, vars espri hämtar kraft ur målartekniskt och bildhistoriskt kunnande.

Stockholm 2016-04-06 © Leif Mattsson