Torbjörn Nolkrantz (1936 - 2016)  hade sin första separatutställning som yrkeskonstnär hos Galleri Lucifer i Skövde 1979. Nu visas där postumt ett brett urval av hans särpräglade måleri. 
Man kan direkt konstatera att Torbjörn Nolkrantz, så präglad av modernismen han än kan sägas vara, var en samtidskonstnär i ordets bästa bemärkelse. Inte så att han låtit sig dras med i konstmodets lynniga kastbyar. Tvärtom. Hans måleri har en integritet som gör det personligt och fräscht, och stadigt förankrat i en konstnär som visste vad han ville och kunde, och gjorde det. Hans bilder fångar känslor i tiden på ett sätt som gör att de fortfarande känns aktuella. Hans uttryck och bildspråk är hans, men känslan och stämningarna känner vi igen när vi i hans gestaltningar kan se dem på nytt sätt.
    Till stilen kan bilderna sägas höra till en krets där till exempel Ulf Lundkvist , Hans Wigert och Jarl Ingvarsson också finns. Liksom dessa tar han det han behöver ur måleriets och populärkulturens rekvisitaförråd och blandar och ger som han lyster. 

"Kväll vid vatten", 2011 © Torbjörn Nolkrantz

Nolkrantz var målaren som i sina bilder hade en unik förmåga att få fram det speciella i vardagens händelser. Hans tillit till måleriet var orubblig. När det dödförklarades målade han särskilt oförtrutet på.
    ”Jag lyssnar noga på vad målningen vill. Vill den något annat än jag litar jag på den och följer med”, har han sagt om sin metod.
    Han hade som få blicken för de viktiga stunderna i vardagen. Som målare hade han en säregen förmåga att på sitt försynta sätt med värme, humor och empati föra upp något fördolt till bildens yta, att göra det där molande obestämbara påtagligt närvarande. Funnes ett uttryck som "blyg karisma" är det tillämpligt här.
    Hans bilder ger på sitt lågmälda sätt uttryck åt sådant vi känner men inte säger för att det inte går. I hans målningar kan man se det stora i det lilla, det hela i det trasiga. Han kunde placera några prickar i ett stiliserat hundansikte på ett sätt som fångar spänd nyfikenhet, harmoni och melankoli exakt på kornet. Det finns ett ljus i några av målningarna som man aldrig möter annorstädes. Och i det märkliga ljuset får vardagen nya nyanser och förtecken.

På utställningen visas några mycket karaktärsfulla porträtt. De är gjorda på ett sätt som gör att man tycker sig känna personerna fast man nog aldrig träffat dem annat än i Nolkrantz målningar. Ibland ser man sig själv skymta bakom en blick eller en åtbörd. För det är alltid något allmänmänskligt i det speciella hans bilder tycks handla om.
    Inför Torbjörn Nolkrantz målningar känns det okända plötsligt välkänt. Eller är det egentligen tvärtom!? Det finns en obändig kraft i den dialektiken.

Skövde 2016-12-07 © Bo Borg