I det nedlagda järngjuteriet Carlshüttes industrilokaler i Büdelsdorf i norra Tyskland går den 18:e upplagan av den internationella samtidskonstutställningen NordArt nu av stapeln. Vad kan fattas en tillställning med verk av hela 250 konstnärer?

Bland de tusentals objektbaserade verken ses mongoliska ståltrådsinstallationer, danska skräckfilmsmotiv och kubanska krackeleringar vid iranska fläktsystemsmålerier och egyptiska Dada-gravyrer. I Nguyên Dinhs akrylpannåer bildar fyra män en grupp vars ansikten döljs av guldkvadrater. Omkring dem ses blå påfåglar, blommor och klippor, utgöra scenens bindemedel. I häxan Grills fotomontage har kitsch varit brygdens mål och i Schäfers fotorealistiska måleri: en hög mimetisk kvalité.
    Då Loisels flyktingbåt har uppförts i olja, men passagerarna blott som konturer i grafit, belyses hur flyende ses som namnlösa siffror i statistiken före individer med individuella hjärtan. Oppermanns fria penselföring utmynnar i en get och landsmannen Menzkes händer, näsa, klapp och mun i strikta collage, medan den dokumentäre ryssen Anufriev skildrar potatishandlare och medaljförsäljare.
     I skulpturparken ses det enda svenska bidraget i en bronsskulptur av Richard Brixel.

© Liu Ruowang

I den israeliska paviljongen – ett av årets huvudfokus – utmärker sig Helbitz Cohens Basquiat-naiva strutfigurer och Sternheims dystopiska maskinskulpturer, Freeds suggestiva hipster-porträtt och Sagorskys närstudie av ett par gula plasthandskar som för tankarna till Meret Oppenheims Pelzhandshuhe.
    Att paviljongen inte provocerar är förvånande, då landet provocerar som få. Är det sponsringen från Israels utrikesministerium som är anledningen? Att ”Årets konstnär” även detta år är en kines bäddar för nya frågeställningar, nu om de sex kinesiska finansiärernas inflytande. Liu Ruowangs monumentala skulpturgrupper utgör i vilket fall showens självklara ”selfie-magneter”, och sådana är av vikt. Vad Liu menat belysa med fablerna får besökaren dock själv lista ut då NordArt lider av textuell informationsbrist.

© Nguyên Dinh

Industrilokalens rostiga glans ger i kombination med de vita kuberna och de modernistiska installationerna, som separerar dem, en imponerande samklang. Vad som saknas är de udda fåglarna som låtit skapandets demoner agera fritt och som varken räds solitära uttryck eller risken att bli utan prick. NordArt är en finstämd curatorisk locklek som saknar den dissonans som får tanken att förundras.

Büdelsdorf, Tyskland 2016-08-31 © Tim Schmidt