Jockum Nordströms återkomst till Stockholmsscenen efter fem års uppehåll är i sanning efterlängtad. Hur mycket inser jag inte förrän jag vandrat runt en stund bland de (skenbart) trevande och poetiskt spröda blyertsteckningarna. Går man sen in i det inre rummet, där de kritbemålade kartongobjekten visas, kan man imponeras av Nordströms självklara inmutning av en domän som förmodligen inte existerar utanför hans eget huvud: "landskapsvyer som abstraherade kartongmodeller".

Nordströms bildvärld är i bästa mening intellektuell; hans omvittnade förkärlek för skönlitteraturen genomsyrar teckningar, collage och objekt. Och detta på ett underfundigt men aldrig påtvingande sätt.
     Likt filmaren Roy Andersson (och undertecknad) håller han den peruanske poeten César Vallejos lyriska gärning högt. Och nån gång hörde jag honom bedyra sin fascination inför Hjalmar Söderbergs (kärleks-)prosa. Kanske är det just denna klangbotten av djup längtan efter ordet och språket som särskiljer Jockum Nordström från alla hans wannabes. Här finns en grundmurad tilltro till den magiska hybridformen av ett både visuellt och litterärt universum, något som också avspeglas i den långa, poetiska utställningstiteln.

"Dikten", 2015, vattenfärg, blyerts och kritor på papper, collage, 99x190cm © Jockum Nordström

Ändringar, omtag, raderingar. De nästan helt utsuddade konturerna av den sittande hunden i "Hunden och brevet" speglar den ståendes intentioner – en filmistisk händelsekedja. Något liknande uppstår också genom den "bedjande" mannens förvandling från halvsittande till knästående. Det anade och antydda, men nästan helt utraderade, markerar tid som passerat. Eller mer exakt: tid som inte bekräftats som form på papperet, men som tanke.
    I collagen är omtagen mer svårdefinierade per definition, sådan är ju collagets natur. Då, nu och sedan avslöjar sig inte alltid som en logisk nummerserie. En inklippt figur – en häst , en dam, en herre i kravatt – döljer spåren efter tidigare tankelekar. Saxens definitiva urskiljande av för- och bakgrund har ingen direkt motsvarighet i blyertsteckningen.

"Mitt första liv", 2016, blyerts, 31x45cm © Jockum Nordström

Är Jockum Nordström vår siste konstnärlige naivist? Gud förbjude. Men när medvetenheten (eller kunskapen) om vad som exempelvis menas med värdeperspektiv och hård eller mjuk form upphört bland många av dagens bildmakare kan man ibland känna en viss förtvivlan. Som liknelse kan nämnas den intill obegriplighet sluddrande effekt det talade språket skulle få om man inte fonetiskt skiljde på hårda eller mjuka konsonanter. Bildspråklig obegriplighet kan heller aldrig överbryggas av någon bibringande text, hur hjärtknipande eller politiskt korrekt den än är.

Hos Jockum Nordström, däremot, märks det lyriskt litterära draget enbart som en poetisk underton – aldrig som plakattext skrivet i majuskel. Här finns självklara drag av folkkonst, men i mindre grad än man kanske först tror. Snarare kan man referera till medvetna naivister – som Sidney Nolan inom bilden, eller Birger Sjöberg inom litteraturen.
     Men det naiva blir aldrig ofarligt eller sött hos Nordström. Man missar knappast de längtansfulla men dovt ambivalenta funderingarna kring kärleken och erotiken, kring livet och friheten. Eller som det uttrycks i titeln till det förmodade självporträttet: "F. M. E. Fri men ensam".

Stockholm 2016-06-08 © Leif Mattsson