Konstnären Tony Oursler är onekligen en obotlig teknikromantiker. Om det ska uppfattas som charmigt eller bara som pojkaktig neofili låter jag vara osagt. Men den ambivalens man kan känna över det divergerande konstnärskapet, så som det presenteras här, är högst påtaglig.
     Å ena sidan har vi Ourslers empatiskt trollbindande 1990-talsverk där filmade ansikten projicerats på små dockkroppar. Objekten är enkla till sin konstruktion och kanske just därför så konstnärligt geniala. Här har de samlats i ett mindre rum, och framstår i kombination med den "talande skulpturen" Caricature från 2002 som utställningens stora behållning.
     Å andra sidan kontrasteras detta mot tämligen oengagerande, retroromantiska verk som exempelvis "TV Studio" bestående av obsoleta monitorer och mixerbord – ett verk som snarast leder tankarna till experimentlådor avsedda för barn, typ "Den lille elektrikern".

"TV Studio", 2002 © Tony Oursler

Men det som mest hotar den sammantagna verkshöjden är de nya objekt som Magasin III låtit tillverka för just denna utställning. Ett antal tvåmetershöga, ansiktsformade paneler har i flera fall försetts med hål i vilka ögon och munnar framträder via monterade tv-skärmar. Över och i dessa ansikten har sedan ytdekorativa mönster projicerats – konceptuellt uppbackade av ett tämligen konstruerat resonemang kring program för ansiktsigenkänning.
    De nya verken saknar all plasticitet och tillför knappast något till eventuella resonemang kring den nya tekniken (om det nu var avsikten). Resultatet blir bara platt, kyligt och reklambyråflashigt – det vill säga den totala motsatsen till den konstnärliga nivån i den smått fantastiska dockserien och i verket Caricature.
    Dessutom framstår de nytillverkade Ourslerobjekten som utrymmesmässigt alltför dominerande (om avsikten var att skapa en presentation med retrospektivambitioner?). I den totala dispositionen kompenseras det knappast av att ett särskilt rum avsatts för Ourslers videoverk från 1979-1994.

"Frequency Spectrum", 2002 © Tony Oursler

I nyordningen, med ett Magasin III som gått från att företrädesvis vara en samtida konsthall till att bli ett "Museum & Foundation for Contemporary Art", är det följdriktigt att man putsar på sina investeringar. Verk av Tony Oursler ingår i Magasin III:s samlingar och har visats här tidigare. Och nu är det således dags för statusbekräftande (och pekunjär) konsolidering.
    Den tidigare ambitionen att fortlöpande visa intressanta och engagerande utställningar har nu ersatts av en museal tidsfaktor – utställningen med Tony Oursler pågår i modifierad form ända till i juni 2017. Här anar man att det publika och folkbildande uppdrag som ofta följer med det museala har fått stå tillbaka för ett tydligare fokus på byggandet av varumärket.

Stockholm 2016-09-20 © Leif Mattsson