I årets sommarsatsning på Gotlands Konstmuseum visas verk av fyra konstnärer under rubriken Personligt. Magdalena Dziurlikowska, Juan-Pedro Fabra Guemberena, Ylva Ogland och Johan Thurfjell utforskar och gestaltar personliga erfarenheter och minnen.
    Genomgående använder sig de fyra konstnärerna av liknande sätt att gestalta, men ur olika perspektiv. Det seriella berättandet, scenen, teatern och kulissen är  återkommande i flera av verken. Jag funderar över intentionen från museets sida att presentera den i sig intressanta frågeställningen, om hur konsten och livet genomsyras av varandra, genom dessa konstverk. Fingret i luften säger att personligt och privat attraherar.

Minnen från den tidiga barndomen startar en process i Juan-Pedro Fabra Guemberenas verk ”Noviembre”. En artefakt i glasmonter – moderns bildberättelse till sin lille son Juan-Pedro, ett gigantiskt collage som avgränsar rummet och videon med konstnärens gammelmoster som när hon sjunger en känsloladdad sång drabbas av sina egna tankar om livets förgänglighet. Tillsammans bildar verkets tre delar en helhet där de mörka stråken löper parallellt med de ljusa, positiva erfarenheterna av barndomens tillit och förtröstan.

I ”Corona Radiata” iscensätter Magdalena Dziurlikowska, sin resa genom en graviditet som slutar i en ofrivillig tidig abort. Det fragila tillståndet för både embryo och kvinna gestaltas i filmen genom en mycket tydlig symbolik i sceneriernas rekvisita av spröda glaskärl. Trots att ämnet innehåller så många skikt av djupgående frågeställningar, eller möjligen just därför, upplever jag att gestaltningen av berättelsen ställer sig i vägen för inlevelsen i verket.

Installation uder arbete © Ylva Ogland

En uppställning som i en ritual och en scenografi är också Ylva Oglands ”The Preparation of Xenia”. Storskaliga röda monokroma målningar och spegelmålningarna ”Transmutation” återger fotografier av Ylva som barn tillsammans med sin far. Installationens utformning syftar till att återspegla delar av den process som äger rum i ateljén och den fysiska förbindelsen mellan konstnär och verk. Efter en stunds betraktande framträder en diffus skuggbild i den röda fonden som en närvaro av en bortgången person. 

I Johan Thurfjells modellteater för filmen ”Dobar Cú” visas resan ner mot en egen underjord vaktad av en mytisk gestalt. En kameraåkning för betraktaren genom tysta hus ner genom källare, ladans höbalar, och genom kulisser av grott-väggar. Mot slutet möts vi av två lysande ögon som reflexer av våra egna ögonbottnar. Som så ofta i livets mörka stunder finns en öppning mot ljuset även i filmens grotta.

Det finns verk i utställningen som fascinerar och intresserar med goda ambitioner från konstnärernas sida att tolka utställningsuppdraget. Men flera av konstverken har visats i andra sammanhang. En kvardröjande känsla är att genom dessa upprepningar och stofferingar riskerar goda konstnärskap att tappa kraft.
     I en konstnärlig process finns allt som oftast ett subjekt, en avsändare som använder sig av egna erfarenheter och tankar. När en gestaltning närmar sig det självupplevda hos upphovspersonen finns risken att ett filter måste skydda det privata för att bli möjligt att lämna ut. Som betraktare upplever jag en viss otydlighet i förhållningssättet till känslans kärna – det personliga.

Visby 2016-06-28 © Linnéa Nordberg