I mycket av det som Roland Persson visar publikt finns en bibringad känsla av mental frustration eller annalkande katastrof. Det handlar kanske inte om någon direkt omedelbar sådan, men där finns en dov underton som leder tankarna till misär, utanförskap och social kommunikationskollaps.
     I den intressanta katalogen från Varbergs konsthall, 2016, skriver också Roland Persson självbiografiskt om utsatthet och privata umbäranden samt bristen på kommunikation med föräldrarna. Mamman och pappan fick "stå modell" för var sitt skulpturalt objekt på utställningen – mamman som en gigantisk pumpa och pappan i form av en nedsliten säng med en stor bladkaktus mitt i (!).

Men hos Roland Persson finns också ett tillmätt utrymme för social empati, och framför allt en medkänsla med de ömkansvärda djuren som återkommande dyker upp: en häst, en elefant och flertalet fåglar. På den aktuella utställningen är det de senare som dominerar – ja så till den grad att de tjugofem duvorna utgör huvuddelen av själva presentationen. De är visserligen flankerade av ett par illusoriskt silikonövertäckta radiatorer och två ålderdomliga (minnes-)stolar, men de utgör ändå bara "kompet", så att säga. Att det hela kompletteras med noggrant ditmålat fågelträck på bänk och golv aktiverar dessutom besökarens synskärpa (så att även den tjugofemte duvan upptäcks, uppe i fönstersmygen).

Valet av teknik är symbiotiskt förenad med produkten; inga andra materialval tycks tänkbara. Persson arbetar med avgjutningar i silikongummi, som han sedan bemålar från insidan för att få den rätta organiska karaktären. Till utställningens tjugofem duvor har han använt en dryg handfull uppstoppade djur som gjutförlagor.
    Resultatet är svårbeskrivet och ibland frustrerande i all sin obskyra tematik. Men det är oerhört drabbande. Duvorna, i det här fallet, implicerar exempelvis den återkopplande känslan av trygghet och "värme" från tiden när Perssons vind tjänstgjorde som duvslag.
    Det går inte att ducka för Roland Perssons allvar och kärvt enträgna klarsynthet. Där finns en tvingande berättarlust mitt i all skitighet, mitt i den sublimerade förnimmelsen av kroppsodörer, av svett och blod. Stämningsmässigt kan det beskrivas som ett kienholzskt närmande till verkligheten, eller som en subkulturell krock mellan Joseph Beuys materialprecision och William S. Burroughs knarrande recitationskonst.

Låt oss hoppas att försommarens presentation i Olle Nymans ateljé får den stora publik den förtjänar. Det är ett modigt val som gjorts under Björn Springfeldts ledning. Roland Persson tillhör knappast de mest lättillgängliga och folkliga konstnärerna, men i sanning de mer känslomässigt emfatiska i dagens svenska konstklimat.

Stockholm 2016-05-19 © Leif Mattsson