I Aksel Sandemoses "En flykting korsar sitt spår" söker sig huvudpersonen tillbaka till sin barndoms instängda liv i en liten småstad. Johan Petterson gör något likartat. Men platsen, Huddinge, är numera knappast att betrakta som en liten stad, vilket den var under det sextiotal då Johan Petterson växte upp där.
    I analogi med Sandemoses Espen Arnakke (han med Jantelagen) är Pettersons hågkomster knappast oproblematiska; den ambivalenta reminiscensen har ångesten som delsumma.

"Late Night Tales I", 2015 © Johan Petterson

Johan Pettersons utställning har den emblematiska förorten som underliggande tema. Det rör sig om en mångtydig kontemplation över och kärleksförklaring till storstadens periferi. Men där finns en allmängiltighet, så någon entydig plats utpekas egentligen aldrig. Det skulle kunna röra sig om Huddinge såväl som om Vallentuna eller Vällingby. Vemodet är däremot detsamma. Det interfolieras med den underliggande sorgen över tider och miljöer som för alltid framstår som förlorade. Och ödehusen – som på något märkligt sätt alltid var så mycket större, fler och ödsligare när man var barn – vaktas i Pettersons bilder av klokhetens hoande symboldjur.

Men här finns också många fler och närmast förmänskligade representanter från djurriket. Fåglarna står för merparten, och då inte i Hitchcocks tappning, utan skildrade i ett ömsint ljus. Det är uppenbart att Johan Petterson måste ha starka emotionella band till koltrastar, rödhakar, skator och naturligtvis till ugglorna – ett intresse som man anar sträcker sig bortanför konsten och hantverket, på annat sätt kan man inte förklara de många själfulla porträtten av de vingförsedda vännerna.
    Det åttonde Jantebudet nedtecknat i Sandemoses bok om Arnakke: "Du ska inte skratta åt oss", får här en utvidgad och möjligen omvänd betydelse. För vi och Johan Pettersons fåglar skrattar inte åt utan med varandra. Vi speglar oss igenkännande i varandras komiska fysionomier.

Stockholm 2016-05-14 © Leif Mattsson