För tio år sedan öppnade den första skulpturutställningen kring Pilanes gravfält på Tjörn. Peter Lennby som låg bakom projektet hade två syften med det – en miljövårdande del och en konstkulturell del. Under de senaste 30 till 40 åren har växtligheten långsamt slukat det typiskt tjörnska landskapet. De uttrycksfulla och vackra bergknallarna har förvandlats till gröna kullar och landskapet har fått mer inlandskaraktär. Grönskan är inga vackra skogar man kan vandra i utan ett ogenomträngligt och snårigt grönt helvete av nyponsnår, buskar och småträd. 

Pilanes 2000-åriga gravfält höll också på att försvinna i grönskan innan Peter Lennby och hans medarbetare tog tag i problemet. Nu är området slutligen rensat från allt grönt ”ogräs” och man kan nå upp till områdets högsta punkt, där man i år finner Maria Miesenbergers Strutsmänniska av brons och stål som sticker huvudet ner i berget. Kanske en förvirrad stadsmänniska, skrämd av den skönhet som denna utsikt och natur bjuder vilket stadsmiljöer sällan kan leva upp till.

”Three organic strings" © Bård Breivik

Male in evasive action av Martin Sjöberg stöter man på längre nerför berget och förefaller också vara en urbaniserad och alienerad gestalt som försöker finna sig till rätta i den miljö han hamnat.  Det har tagit tio år att rensa hela området och nu är det lätt att ta sig fram på spångar och i trätrappor där så behövs. Jag minns hur man de första åren tvingades klättra en del och helst borde man ha stövlar på fötterna för att klara av vattensjuka områden. Nu är det lättgånget men inte helt handikappanpassat, vilket måste vara svårt att göra.

I år domineras utställningen av Anna, ett fjorton meter högt kvinnohuvud av glasfiber med en yta av marmorpulver. Den katalanske konstnären Jaume Plensa ligger bakom verket. När man möter skulpturer som kraftigt förstorar verkligheten tar man lätt ordet monumental i sin mun. Det är lite förrädiskt eftersom ett monumentalt formuttryck inte skapas av storleken utan av en enkel och kraftfull form. Ett pyttelitet verk kan också vara monumentalt till sin karaktär. Plensas kvinnohuvud blir märkligt i denna omgivning där det växer upp som ett främmande objekt direkt ur granitberget och har dessutom formats som om det utsatts för vädrets makter och pressats ihop. Moder jord har tagit en mänsklig gestalt och nog är det monumentalt i detta sammanhang.

"Hoop-la” © Alice Aycock

Morten Löbner Espersens Mushroom i stengods, som väl också är tänkt att växa upp ur lanskapet som en sällsynt svamp, hade vunnit på att ha en mindre synlig sockel. Det är ett vanligt problem att skulpturer förlorar lite av sin styrka beroende på socklarna som fjärmar dem från miljön de står i.
   Jus sanguinis är till största delen ett textilt utomhusverk av Helena Mutanen. Ett frilagt svart hjärta har lämnat jorden och strävar upp mot skyn medan Three organic strings av Bård Breivik bildar ett mer jordbundet och snårigt nätverk.

Aase Texmon Rygh har skapat en stram skulptur, Rund Möbius, där hon arbetat fram en rund variant av det klassiska och mycket vackra möbiusmotivet. Det så kallade möbiusbandet, med sina märkliga topologiska egenskaper, har fascinerat många konstnärer och matematiker. En tredimensionell form som bara har en sida och en kant är egentligen tvådimensionell vilket förefaller osannolikt. Bandet har fått sitt namn efter den tyske matematikern August Ferdinand Möbius som i mitten av 1800-talet analyserade bandets geometriska och rumsliga egenskaper. Genom att här göra en ”rund möbius” försöker konstnären förvandla bandet till tre dimensioner och därigenom kanske göra det mer begripligt.

Hoop-la av Alice Aycock är ett lekfullt och humoristiskt verk som kommunicerar med sig självt.  Ett virrvarr av vita skivor, som påminner om papper i kolossalformat, bildar två grupper som hålls ihop av en båge. Associationen till papper får mig att tänka på byråkratins oändliga papperskvarn för inbördes samtal och beundran. En obehaglig men ganska vacker varelse i denna natur.
   Övriga utställare är: Tony Cragg, Bettina Pousttchi, Leo Pettersson, William Tucker. Pilane är väl värt ett besök. Är ni i närheten av Tjörn så gör en avstickare dit. Då kan man också besöka Akvarellmuseet i Skärhamn.

Tjörn 2016-06-28 © Jan Manker