Demoner har sedan Füselis och Goyas dagar hemsökt konsten. I dag har det övernaturliga fått en renässans – fast det mer handlar om läskigt än existentiellt. Den finska konstnären Stiina Saaristos ”Ein Kleines Monster” på Uppsala konstmuseum återställer ordningen. Hennes monster i två versioner drabbar hårdare än populärkulturens spökerier. Och hon gör det med färgpennor. De två är överväldigande både genom sin längd på tre meter och aggressiva framtoning. Båda har blodfläckar på klänningen. Den ena har fortfarande förskäraren i handen. På golvet ligger två knivdödade katter.
    Är hon en man? Ansiktet är grovt och händer och fötter en mans. Beror hennes vrede på att hon mot sin vilja pådyvlats klänningar, rara djur och pastellfärger och att det är nog nu? Eller handlar denna mångtydiga gestalt om hur manlig vrede tränger fram och färgar världen?

Kring monstergestalterna finns plastdockor, plastblommor, porslinssaker, ballonger och annat billigt och fult. Kanske blev inte de goda känslorna mer än krimskrams. I ”The Left Over” har kvinnan blivit sittande bland pappersnäsdukar. Hon bär ett diadem med skära kaninöron, en kontrast till hennes frånvarande, bedrövade uttryck. Övergiven av kärleken eller överbliven, den som aldrig blir vald. Stiina Saaristo balanserar skickligt på det sentimentalas avgrund.
    Stämningen i ”Cinderella of Turenki” kan beskrivas som när det roliga är över och inte blev så kul. Askungen sitter knappt halvklädd med en kattmössa på huvudet och ballonger i bakgrunden. Hon tycks undra över något, eller allt. På golvet står en tomflaska. Kattungar som liknar bokmärken mer än riktiga katter kikar fram.

Stiina Saaristos bilder är fulla av berättande detaljer som hos de flamländska mästarna. Jag tänker på Albrecht Dürers bildspråk när jag ser ”The Kind Ones”: kvinnan på knä i bön, omgiven av många olika djur som också tycks be. Över hennes huvud ses en Jesusgestalt och i ljusskenet svävar ett hjärta. Hon ser ut att plågas av dåligt samvete på barns vis.
     I den jättelika teckningen ”The Last Man Standing” är gestalten bland leksakerna och djuren en äldre kvinna i barnets ställe. Kanske en allegori som säger: ta hand om barnen, låt dem upptäcka sina inre världar, låt dem inte leva av och bland schabloner.
     Det är som om Stiina Saaristos aggressiva, olyckliga, utlevande och ensamma gestalter drömmer varandras drömmar och mardrömmar. Djuren omkring dem kan ses som motstridiga känslor och viljor i en tillvaro av fällor. Det gäller att hitta vägen till ett vettigt liv, och överskrida både monstren och krimskramset.

Uppsala 2016-02-03 © Niels Hebert