För första gången på dessa nordliga breddgrader har vi möjlighet att ta del av den internationellt ryktbare Thomas Schüttes (f. 1954) konstnärskap i helfigur. Och redan vid entrén sätts skalan och ambitionsnivån genom den 373 centimeter höga "Vater Staat" i stål som placerats där som myndig vaktpost.
    I sin efterskrift till utställningskatalogen anknyter museichef Daniel Birnbaum till den store väktaren när han lånar ord och tanke från Franz Kafkas kuriösa text Framför lagen. Ett sällsynt träffande val då Thomas Schüttes kråmande och snärjda gestalter tycks dela den skräck och de existentiella kval som Kafkas figurer ofta tyngs av.

"Efficiency Men", 2005 © Thomas Schütte

I någon mån kan man kalla Thomas Schüttes utställning för en klassisk skulpturpresentation. Det är i de förvridna bysterna och de expressiva gestalterna, som hämtade ur Becketts romanvärld, han excellerar. Det är där han skiljer ut sig från sina samtida kolleger. Att skulpturerna sedan flankeras och kompletteras av ett antal skisser, arkitekturmodeller och gigantiska träsnitt komplicerar naturligtvis helhetsbilden. Men det ger samtidigt möjligheter att söka andra ingångar än de rent konstnärligt/skulpturala.
    Ändå tror jag knappast det skulle blivit någon stor manifestation till hans ära på Moderna Museet om inte de existentiella och djupt mänskliga aspekterna, såsom de framträder i skulpturerna, dominerat hans konstnärskap. Skisserna, träsnitten och akvarellerna väcker knappast i sig det intresse som skulle motivera besöket. Och även om arkitekturdelen är fascinerande i tanke och visuellt utförande, skulle den förmodligen kunnat presenteras i ArkDes som solitär avdelning istället.

"Achtung", 2010Ur serien skisser till projektet "Grosse Theater", 1980 © Thomas Schütte

Nej, det är främst i serien "United Enemies", i "Vater Staat", i "Efficiency Men", i träskulpturen "Krieger" och i bysterna av maktfullkomliga(?) män på piedestal som utställningen fångar åtminstone mitt fullkomliga intresse. Där gräver Thomas Schütte djupt bland mänskliga tillkortakommanden, dråplig komik och mentala grubblerier.
    Resultatet blir varken okomplicerat, banalt eller entydigt. Exempelvis har den överväldigande fadersfiguren i "Vater Staat" närmast vänliga anletsdrag, och inga synliga armar eller ben – en gigantisk krympling, således. Och i serien kallad "United Enemies" (som presenteras i en tidigare, mindre version och i de senare fyra meter höga skulpturerna), arbetar Schütte med uttryck som djup mänsklig ångest och existentiellt ifrågasättande.
    Här finns kopplingar till bilder skapade på mentalsjukhus, så kallad sjukdomskonst, och till litteratur som behandlar extraordinära psykiska tillstånd, som Rilkes Malte Laurits Brigge, Becketts Den onämnbare eller Kafkas Förvandlingen.

"Bronzefrau Nr 7", 2001 © Thomas Schütte

Påtagliga bevis för det litterära intresset hos den mångkunnige Thomas Schütte finner man exempelvis i serien med Walserteckningar. Här handlar det om den obskyre tyske författaren Robert Walser (1878-1956), beundrad av sådana storheter som Franz Kafka, Walter Benjamin, Herman Hesse, Stefan Zweig och Robert Musil, och som kom att spendera så lång tid på nervkuranstalt.
    Walsers svårtydbara mikroskrifter finns numera i sin helhet på tyska. Inom det svenska språkområdet får man däremot nöja sig med enbart några få hundratalet översatta sidor från hans enigmatiska produktion.
    Och visst märker man tvillingsjälarnas spel mellan Schüttes och Walsers figurer när man läser den senares aforistiskt korthuggna prosa och minidramer. Exempelvis låter Walser, i dialogen mellan Storken och Piggsvinet, det senare utrycka: "Du anar inte hur härligt det är att leva i ett löjligt hölje" – något som flertalet av Schüttes gestalter säkerligen skulle kunna skriva under på.

Trots de litterära blinkningarna är Thomas Schüttes utställning något så sällsynt (numera) som en i första hand visuell presentation. Naturligtvis är det möjligt att gräva ned sig i arkitekturmodellerna och i olika tolkningar av gestalternas umbäranden, grimaser och ångestskapande predikament. Men det är också möjligt att bara låta ögon och sinnen få sitt. Om utställningen lyckas locka den stora konstpubliken ska jag låta vara osagt. Man skulle hoppas det, för Thomas Schüttes konst är mycket säregen: känslomässigt komplicerad men ändå omedelbar och direktverkande.

Stockholm 2016-10-12 © Leif Mattsson