Att livserfarenhet förädlar sinnen och upplevelser är väl tämligen självklart. Men skiftet av grupptillhörighet och identifikationsmarkörer möjliggör också en situationskritisk analys – om personen ifråga är sensibel nog och äger de rätta verktygen. Så tycks vara fallet med Linnéa Sjöberg, som själv gjort det gestaltande bytet från glassigt management-liv med bling-bling till tatuerarens/konstnärens subkulturella leverne.

Fyra generationer av mörker, så titulerar Linnéa Sjöberg sitt stora verk i första rummet. Fyra generationers statuspräglade klädesplagg rivna till trasor och sammanvävda till en textil litania, ett slags svanesång. Och invävt i det strikt blåsvarta mönstret dyker positionsmarkörerna upp: guldglitter, kedjor, ringar, spännen. I fonden flankerar två miniobjekt med likartat innehåll, men här komprimerat till den nakna essensen av en förlorad lyxtillvaro ("Make a Gold").

Blandteknik på kartong © Linnéa Sjöberg (Underlag för tatueringsverksamheten som "taggats")

Naturligtvis kan man kalla de tatueringar som Linnéa Sjöberg efter skiftet av persona lät pryda sin kropp med – och som hon på utställningen präglat in i kohud – för ett slags uppdaterat bling-bling. Men biassociationerna är ändå väsensskilda. I västerlandet är tatueringen historiskt sett en klassmarkör. Eller mer exakt: en social gruppmarkering (sjömän, gangsters, kåkfarare).
     Att tatuerandet sedan ett tjugotal år gjort klassresan och kommit att bli högsta mode bland fotbollsstjärnor, hipsters och fashionfreaks (samt någon enstaka prinsessa) är knappast förvånande. Och för den undersökande och ifrågasättande konstnären, som Linnéa Sjöberg, har tatueringen naturligtvis en kittlande potential, både genom sin slutgiltighet och sin demonstrativt kroppsliga koppling.

Linnéa Sjöberg tar på ett spännande sätt ärrbildningen till sin ytterlighet, till den position där den inte längre enbart statusmärker sitt "värddjur". De uppspända och vackert skimrande kohudarna leder initialt tanken till egondomsmärkt boskap – tills man går helt nära och får ta del av det subkulturellt färgade, erotiska innehållet. Här florerar lowkey-språket, som sprunget ur en dunkel tankesmedja. Kaxigheten och det boostade jämnar marken för den oundvikliga attitydkollapsen.
    Så lämnar också konstnären denna slutna värld, lyfter blicken och skådar kritiskt tillbaka på sitt forna gestaltade liv – men också framåt, dit där tidsmarkörerna ännu inte cementerats av social tillhörighet.

Stockholm 2016-05-11 © Leif Mattsson