Vi var på väg till ”Supermarket” en kollega och jag, hade innan dess besökt en utställning i Gamla Stan på ett litet galleri som heter Cupido, utställare var Kajsa Mattas. Ett galleri som ligger lite off om man ser till den rådande kartan över vad som gäller, har en utställningspolicy som präglas av konstnärliga traditioner. När man inte passar in i mönstret ger heller inte galleriets utställningar oavsett kvalitet särskilt stort eko i samtida annaler. Några dagar innan hade vi besökt ”Market” Stockholms andra konstmässa, vilket säkerligen påverkade vår mottaglighet för nyanserna hos en individuell röst. Det larmande brus en mässa erbjuder gör det svårt att uppfatta nyanser och skiftningar hos enskilda verk.
*
De speciella rumslösningar som kan uppstå när ett galleri har sin boning i en fastighet i Gamla Stan kan ibland ha sina poänger. Delar av Cupido är lite av skulptur i sig och det passar en konstnär som Kajsa Mattas, det är ingen stor utställning, rummen är kanske för små för att härbärgera så pass stora skulpturer i betong. Men å andra sidan känns det fint att vistas nära de intimt förfinade figurerna vars kvalitéer på sätt och vis gäckar det prosaiska materialet. Ett par ansikten i en face vända mot varandra i en låg ömtålig relief är elegant i sitt anspråkslösa format. Hennes långt drivna abstraktion av människan som tecken, slipat och tänjt, är mycket speciell, verken äger en andlighet jag inte förnimmer som enbart religiös.
I ett litet utrymme längst in i galleriet sitter en apa i brons med ett barn i famn, uppkrupen på en stock. En tidigare visad realistisk skapelse som mycket väl tål ännu ett möte. Jag funderar på om det är skulpturens magnifika volym eller dess realism som manifesterar djurets existens. Hon vilar med sitt barn i stilla okränkbarhet, svansen som balanserande vikt skapar en smula dramatik åt den lilla gruppen. Placeringen i det trånga utrymmet skärper det intima parets närvaro.
Utställningen innehåller också några akvareller som faktiskt äger lite av den abstraktion som finns i de tredimensionella verken.
*
Efter besöket på ”Supermarket” kunde vi enas om att det var trevligt, men hade vi inte sett det förut, såg det inte ut så här också förra året? Samma sorglösa ointresse för publiken vilket faktiskt kan kännas lite befriande och anspråkslöst, men vad kommer sen?
Något liknande kunde väl också märkas vid besöket hos ”Market”, kanske inte ett publikt ointresse från de kommersiella aktörerna, men vi hade likaledes sett det förut. Även om några konstnärer stod fram, gick genom bruset, inte enbart för att de fick fler än ett verk exponerade, varje galleri visade endast en konstnär.
Men ändå, vår reaktion fick mig att fundera på det här med mässor, biennaler och samlingsutställningar, varför så ofta otillfredsställd? Kan en förklaring ha något med formen att göra, det blir lite av nummerrevy över det hela, en längre tankegång eller subtil formulering har svårt att göra sig hörd. Den sociala aspekten är i sammanhanget heller inte obetydlig, ibland räknar man bara av vilka som är med. Kommersiella mässor eller kuratorsstyrda biennaler suger dessutom all syre ur det mediala rummet. En väl genomarbetad individuell kollektion av verk får jag många gånger ut mer av.
Stockholm 2016-05-11 © Kjell Strandqvist
