John Sundkvists nya verk kan beskrivas som något så paradoxalt som svårtillgängligt lättillgängliga. Varför? Jo, den receptivitet som krävs vid mötet kan i överförd form liknas vid den som fordras av poesiläsaren, när denne förvandlar de initialt svårgenomträngliga orden till språklig begriplighet.
      Så också här. Vid första mötet kan bilderna tyckas bestå av slumpartat sammanförda former i nedtonade färgackord. Småningom frigör den kompositionella renheten en insiktsfull upprymdhet: kanske bör man helst avstå från sökandet efter underliggande betydelsestrukturer. Som utställningstitel har ju Sundkvist inte utan orsak valt det något obsoleta ordet "Anakolut" – i betydelsen av något osammanhängande eller som en sammanblandning av syntaxer.

© John Sundkvist

Skevheten ekar återkopplande och kammarspelslikt; den ena asymmetriska formen speglar den andra, ger svar och bjuder motstånd. Rektanglarna förenas genom något som skulle kunna beskrivas som magnetiska poler, med tydliga plus- och minustecken. I flertalet fall tillåts linjerna vara utfallande, de öppnar upp mot något större, lämnar sitt självomslutande tillstånd. Fonden är scenografiskt tömd på innehåll; ett stilla "Morandigrått" membran skiljer ut formerna från väggens utanförvärld.

Sundkvist tillhör en konstnärsgeneration där medvetenheten och kunskapen om bildbyggande fortfarande ingår som en väsentlig del i det kreativa arbetet. Nya generationer har andra prioriteringar; den pågående fokusförskjutningen från verk till upphovsman kan i viss mån sägas höra dit. Men en ängslig samtidsanpassning kan onekligen komma att ställa sig i vägen för en djupare förståelse av visuellt krävande konst. Så för att kunna ta del av Sundkvists svårtillgängliga lättillgängligheter krävs både mod och kunskap, och en nyfikenhet efter att ur det anspråkslösa tilltalet söka extrahera något betydligt större.

Stockholm 2016-03-09 © Leif Mattsson