Den textila konsten har historiskt sett haft två hindrande aspekter att kämpa mot: dels materialets praktiska alldaglighet, dels att det huvudsakligen varit kvinnor som hanterat det.
     Men på Marabouparkens stora samling "Textila undertexter" demonstreras med all önskvärd tydlighet hur mångfacetterat och konstnärligt anpassningsbart det textila uttrycket är och har varit. Här finns också flera av den svenska textilkonstens storheter samlade, som Hannah Ryggen, Kaisa Melanton och Veronica Nygren. Med ett brett spektra från Johanna Friedmans familjeförtätade "snapshot", över "Moki" Cherrys färgstarka (flower power-)applikation, till Elin Strands (klaustrofobiska) stickade badrum, lyckas curatorerna Bella Rune och Helena Selder bekräfta dynamiken i de textila uttrycken.

Utställningsvy, Margareta Halleks avdelning

Naturligtvis kan helheten framstå som aningen splittrad när flertalet av de tjugosex konstnärerna enbart presenteras med något enstaka verk; vill man på den begränsade ytan påvisa bredden i svensk textilkonst så har det förstås sitt pris.
     Men i gengäld visas Margareta Halleks ömsom lekfulla, ömsom stramt geometriska verk i ett avskilt rum som en separatutställning. Ett klokt val då man mycket väl skulle kunna beskriva hennes konstnärliga uttryck som centralt i den svenska textilkonsthistorien. Här finns så mycket av den konstnärliga experimentlustan som präglade de kreativa årtionden under 1960- till 70-talen, ofta med Konstfack som geografiskt epicentrum och som stöttande institution. Margareta Hallek är ett exempel, bland flera kvinnliga textilkonstnärer, som ännu inte fått den uppmärksamhet hennes/deras konstnärskap i hög grad förtjänar.

"From Selvage to Selvage: the Passing of the Patterns", 2016 © Åsa Norberg & Jennie Sundén

Med någon slags diabolisk logik har merparten av männen genom åren förhållit sig avvaktande till de textilkonstnärliga uttrycken. På den aktuella presentationen finns följaktligen enbart en handfull manliga konstnärer representerade. Och bland dem är det väl snarast bara Leif Holmstrand som kan sägas arbeta med textilen som ursprungsmaterial (för Baertling, Oldenburg och Rodhe har tekniken ofta fått inta rollen av ett alternativt reproduktionsmedel).
     Dessutom saknas här exempelvis Lasse Andréasson, vilket är något förvånande eftersom han under 1960- och 70-talen var en av få manliga konstnärer som återkommande arbetade med textila material, och dessutom var knuten till Konstfacks textillinje. Och bland de kvinnliga konstnärerna skulle Rigmor Grönjord naturligtvis platsa med tanke på hennes viktiga, offentliga textiluppdrag.

Ann Böttcher och Helene Billgren är de två som kanske får stå för överraskningen vad gäller textila sammanhang. Eller kanske inte? Billgren har väl aldrig varit främmande för blandformer där textil varit ett av de förekommande inslagen. Hennes "gravida" klänning ligger helt i linje med hennes övriga verk. Och ryamattan som Böttcher är representerad med (som kommentar till naturromatisk nationalsocialism) har klara bildspråkliga kopplingar till hennes minutiösa trädteckningar i blyerts.
     Bland de något yngre konstnärerna fyller Johanna Friedman (f. 1982), Josefin Gäfvert (f. 1988) och Anna Nordström (f. 1988) väl sina platser i denna samling av väletablerade kollegor. Det gerenerationsmässiga avståndet är ofta svårt att tekniskt eller uttrycksmässigt ringa in. Textila tekniker återkommer och omvärderas, transformeras och nybrukas på ett sätt som är tämligen unikt för just textilkonsten – kanske något för andra konstnärliga discipliner att dra lärdom av?

Stockholm 2016-09-28 © Leif Mattsson