Det är mörkt på Röda Sten, för att inte säga nedsläckt. Ur mörkret uppenbarar sig ljus i form av olika storskaliga videoinstallationer. Det är tecknade svartvita animationer ackompanjerade av dramatiska ljud och/eller lika dramatisk musik.
     I Röda Stens stora rum, katedralen, visas verket Nekropolis, ett landskap över vilket det svävar ett stort mörkt moln. Långsamt, oändligt långsamt förflyttar sig små partiklar och förändrar både landskapet och molnet i ett enda evigt kretslopp från mörker till ljus och tillbaka igen. Sexton minuter tar loopen och många tankar av existentiell natur om vårt universum och om de senaste teorierna från partikelfysikens värld, hinner virvla förbi i mitt huvud till SINKs ljudkomposition. Det är en stark upplevelse att sitta där och se vår värld födas och dö och återuppstå igen. Domedag och Big Bang på en och samma gång.

"Nekropolis", 2016, animation still © IC-98. Foto: Hendrik Zeitler

IC står för Iconoclast och -98 för året 1998, då de finska konstnärerna Visa Suonpää och Patrik Söderlund träffades. Sedan dess har de arbetat tillsammans med olika installationer, publikationer och animeringar. Ofta i samarbete med andra i olika forskningsprojekt. På Röda Sten visas fyra monumentala animationer eller kanske ännu mer beskrivande: oerhört långsamt rörliga teckningar. De detaljerade bilderna är gjorda för hand och därefter animerade digitalt. Förutom Nekropolis visas också verken Abendland, Archipelagos och A View From the Other Side.

Tid och förändringar över tid spelar en stor roll i IC:s verk. Inga människor syns till. Det är snarare följderna av människors agerande, som gestaltas. A Veiw From the Other Side visar en byggnads långsamma förändring mot ett stigande förfall. Det är ett förlopp som tar 70 minuter. Kort om man jämför med hur lång tid det skulle ta i verkligheten. Men det är hypnotiskt och samtidigt meditativt att, i de snabba klippens tidevarv, iaktta och bli överraskad av alla dessa små, nästan osynliga förändringar i bilden. Ofta så små att man inte alltid hängde med på exakt när ogräset började växa eller när sprickorna i byggnaden uppstod. Man börjar känna för det vackra, men övergivna huset. Oroa sig, hur skall det gå? Och sedan glädje över återupprättandet.

Kanske vill IC-98 attackera vår uppfattning om att människan är universums centrum och dess högsta utvecklingsstadium. Kanske få oss att acceptera att liv och död är varandras förutsättningar, att kretslopp är det mest naturliga och ovanpå de dödas stad, Nekropolis, föds någonting annat, med eller utan människor. Det är en fascinerande och mäktig installation.

Göteborg 2016-03-09 © Berit Jonsvik