Man kan välja att förstå titlarna som de indexeras i Rick Herrons katalogtext – eller avstå. I ett fall dock – "Painting LF", (förkortning för en kolorit hämtad från Lucian Freuds palett) – tillkommer något essentiellt. Kanske en öppning som skulle kunna tjäna som kodbrytare till flertalet av verken på utställningen.
     Är det så att även de övriga lånar ackord och specifika uttryck från konsthistoriska förlagor? I "Painting WR" är det fullt plausibelt (trots Herrons pekande på den något torra betydelsen "Whithout Red"). I så fall skulle det där kunna röra sig om en impressionistisk förlaga, och i "Painting GR" och "Painting OP" om verk av exempelvis Brice Marden eller någon av hans likar. Och så kan man fortsätta i evighet, men med den molande känslan av att introducera ett alltför lättvindigt tolkningssystem.

Sedan drygt tio år har Matthias van Arkel presenterat verk i det något svårhanterliga materialet silikongummi, alltså ett industriellt råämne som ursprungligen knappast har varit avsett för konstnärliga tillämpningar.
     Omkonst har följt den materialtekniska resan och skrivit om den i flertalet recensioner sedan 2004. Vid den tiden rörde det sig om oljefärg som pressats samman mellan plexiglasskivor. Även då var fokus inställt på materia och massa, på färgen som innehållsbärande medium. Mediet var således redan där en avgörande del av budskapet.

Utställningsvy

Allt eftersom har Matthias van Arkel förfinat sin hantering av det tungarbetade silikonet, så till den grad att man numera knappast längre kan avläsa de processlika svårigheterna. Nåja, att alla verken av hanteringsmässiga skäl är kluvna i mindre delar vittnar naturligtvis om en kreativ resa med tekniska förtecken.
    Men det väsentliga är att verken nu i högre grad intar formen av bilder eller ikoner, ja rent av "klassiska målningar". Silikonet ställer sig inte nödvändigtvis i vägen för inläsningar av mer poetiska bortomvärldar. Visst söker ögat fäste och visst letar hjärnan efter tolkningsbara referenser (abstrakt expressionism, pointillism, graffiti), men van Arkel gäckar åskådarens bekräftelsebegär.
     Kanske är det ett konstnärligt cirkelresonemang man anar här? Ett underfundigt statement i linje med Gertrud Steins fras: "Rose is a rose is a rose is a rose". Hennes utsaga kan sägas fånga det inkapslat symbiotiska förhållandet mellan van Arkels materialhantering och hans långtgående konstnärliga visioner.

Stockholm 2016-03-09 © Leif Mattsson