I slottsparken möter besökaren psykedeliska upplevelser i en glänta, medan själva slottet – som hittills hållit armlängds avstånd till konsten – invaderas av 300 fasadklättrande jättemyror.
     Gläntan där Nathalie Djurberg och Hans Berg placerat sin skulpturgrupp In Dreams finns lite avsides i parken. På en spegelblank plåt ligger ett myller av ekollon, löv, larver och andra objekt som har med skogen att göra. De är överdimensionerade och lysande i en hög, psykedelisk färgskala: rosa, ljusblått, guld, orange. Det är som om alla dessa ting fallit ner från träden och vilar på en damm, på själva ytspänningen. Bland föremålen står två månghörniga spegelprismor och reflekterar bilder åt alla håll. Kring verket väver Hans Berg musik som fångar upp fågelsången och andra skogens ljud till klanger som känsligt pendlar mellan det meditativa och suggestiva.

"In Dreams" © Nathalie Djurberg, Hans Berg

Ju längre stund man står där, desto rörligare och rörigare blir upplevelsen av detta psykologiska fyrverkeri och när grenar som speglas i verkets olika delar rör sig i vinden svänger helheten ännu mer mot drömmens osammanhängande bilder.
    Verket ter sig som ett inre tillstånd. Kanske handlar det om minnet av den unga människan, då sinnesintrycken tycktes starkare och fantasin närmare. Nathalie Djurberg refererar till Alice i Underlandet och till ravepartyn som ibland ordnas i skogen. Alltså till lägen nära ett språng, som när Alice dras till hålet i marken eller när någon vill vara ett rosa ekollon på skogens dansgolv.

I konsthallen visar Nathalie Djurberg och Hans Berg ett nytt filmverk, leranimationen Worship. Här kan man tala om en djupdykning i psyket för att hämta förbjudna eller förträngda känslokomplex till ytan. Ämnet är sex, inget annat än sex – när sex blir besatthet, när kåthetens rena form löser upp konventionerna, när ögonblicket är att vara drift och ingenting annat, att bjuda ut sig och att ta för sig. Sådana ögonblick antar jag att flertalet upplevt, men här är dessa ögonblick många, koncentrerade och sammanlänkade till ett skickligt klippt flöde som tar andan ur besökaren och för animationen till nya höjder.

Utställningsvy © Per Kirkeby

I någon mening är vi alla nybörjare. Det tycks vara Per Kirkebys (f 1938) ansats, trots ett långt konstnärsliv. För Wanås uppfördes en av hans tegelskulpturer i parken 1994. Med åren har det blivit ett 70-tal skulpturer världen över. Det är en elementär arkitektur, ett slags privat-offentliga rum i landskapet att upptäcka och gå till, en rastplats för det intuitiva. I konsthallen visas skulpturmodeller i svart brons. De är små, inte särskilt detaljerade, och bär tydliga spår av händer och fingrar i lera som vore de uppgrävda ur jorden och placerade här utan vidare.

Längs väggarna hänger teckningar och monotypier. Per Kirkeby tecknade med färgkrita på masonit i mer än 20 år (1987-2010) i formatet 122x122 millimeter (som masonit levererats i). I utställningen visas också en svit monotypier som är gjorda för utställningen. Masoniten är genomgående grundad i svart, något som för tankarna till skolans svarta tavla, symbolen för tidiga försök att förstå och uttrycka världen och den ångest detta kan skapa. En del teckningar rör landskapsformer som anknyter till hans tidiga, geologiskt influerade måleri (en gång utbildade han sig till geolog) eller enkla rumsbildningar, medan andra domineras av ett slags rudimentär skrift som när barn, som inte kan skriva, försöker härma ord och meningar.
     Medan det geologiska söker underliggande strukturer, tycks skriften stanna på världens yta och inte komma en millimeter djupt. Hur gör man djupet trovärdigt, hur kommer man åt något över huvud taget? Varför kan sinnena ibland fånga, ibland vara utestängda? Så tolkar jag hans frågor.

"Casa Tomada", (2008) 2016 © Rafael Gómezbarros, Wanås Konst. Foto: Mattias Givell

Även om skalan inte stämmer, hindrar det inte att krypandet av Rafael Gómezbarros myror över slottets vita fasad känns ända in på kroppen. Är de på väg att invadera byggnaden, eller håller de på att lämna det för att söka en ny bostad?
     Rafael Gómezbarros kallar verket Casa Tomada (Intaget hus). Han gjorde sin första version av de invaderande myrorna på parlamentsbyggnaden i hemstaden Bogota. Befolkningen i Colombia har minnen av inbördeskriget, som bröt ut 1948 och som krävde miljontals offer. Från 1970-talet och under de följande decennierna plågades befolkningen av det drogrelaterade våldet, som numera är på tillbakagång. Myrorna kan liknas vid folket eller massan som på ett eller annat sätt drabbas av världens konflikter och som flyktingar eller på annat sätt försöker forma eller anknyta till ett annat samhälle eller andra förhållanden.

Rafael Gómezbarros myror har två ansikten. Det ena är ett skelettansikte för att påminna om migrationens faror. Verket har visats ibland annat i Dominikanska republiken och i Havanna, platser där flyktvägar finns. I Europa är Wanås först på tur. Den som vill kan läsa in historien i verket: Wanås slott var en gång en dansk borg i denna Göingebygd där lokalbefolkningen ibland drevs på flykt.

Wanås 2016-05-19 © Niels Hebert