Det vilar något sublimt men bräckligt och flyktigt över Håkan Wennströms bilder. Som handlade de om struntsaker i vardagen. Ändå gäller det liv och död, i synnerhet just död och vårt förhållande till den. Det genuint allvarsamma från självupplevda sjukdomserfarenheter och det stoiskt lättsamma, med helikopterperspektiv i blicken och tanken, går hand i hand. Kyrkogårdars höga träd och resliga kyrktorn sträcker sig svindlande i höjden medan människorna med sina existentiella bekymmer springer runt som små arbetsmyror på marken. I ett slags tomrum vars mening är just närheten till döden. 

”Döden står på lur” är utställningens titel på KAZ galleri i Västerås. Collageartade teckningar, akvareller, ett par skulpturer och animerade filmer gestaltar Håkan Wennströms nertonade förhållningssätt till döden. Visuellt talar teckningarna och akvarellerna på olika dialekter till oss betraktare. Teckningarna är ofta kvadratmeterstora, hopklistrade av flera delar, sammanfogade till en helhet. Ett speciellt perspektiv får världen att svänga runt. Medeltida maktcentra i våra städer med borgar, stenhus och gotisk katedral som högrest vertikal axel i bildens centrum vinglar, lutar och bär svindlande på fall, om inte världens så människornas. För i tomrummet framför byggnaderna utspelas olyckor och katastrofer: bilar krockar, polis och ambulans anländer och någon kastar sig utför en höjd. 

Den tecknade linjen berättar om händelsernas intensitet. Den löper på med korta eller långa bestämda drag, strecken snirklar, svänger och tätnar till mörka knippen, klumpar ihop sig nära marken. Den grafiska kvaliteten är slående. I andanom ser jag både Jacques Callot och Charles Méryon, den svartvita grafikens föregångare från gångna århundraden. Det visionära kryddas med naivistens direkthet.
    Nu gör dock Håkan Wennström ingen grafik. En lekens fullödiga men förströdda koncentration, med iver och flow, utmärker hans bilder. Särskilt akvarellerna. Här finns ingen rädsla för tomrummet, just det som är ”intet” måste få plats. 

Vardagen överröstar döden, den fruktan och det hot som tankarna på den för med sig för somliga. Kyrkogårdens murar bildar en gräns som för vilken inhägnad som helst. Gravarnas kors och monument är utslängda om vartannat i bilderna, i bakgrunden reser sig träden som en gardin mot hinsides. Det vanliga livet fortgår både innanför och utanför muren.
     Håkan Wennströms filmer fokuserar på arbetsprocesser. Färgfläckar tar plats, collagefragment dansar fram, streckgubbar tar gestalt och landskap med djur och människor flyter fram i ryckiga rytmer. De ger perspektiv på det levda livet: var det bortkastad möda alltsammans? 

För att citera Leonard Cohen i Almost like the blues:  
  There is no God in Heaven 
  And there is no Hell below 
  So says he great professor 
  Of all there is to know 
  But I’ve the invitation 
  That a sinner can’t refuse 
  And it’s almost like salvation 
  It’s almost like the blues 

Västerås 2016-11-30 © Kristina Maria Mezei