Det är intressant att notera hur starkt vurmen för den måleriska gesten gjort sitt återtåg under de senaste åren. Och flera av dem som bidrar till detta har gått på Konsthögskolan i Umeå. Julia Selin gjorde en uppmärksammad debut på Galleri Flach för två år sedan och får sägas bidragit till att inleda återkomsten för ett kraftfullt tillsynes naturlyriskt men snarare rytmiskt, nästan sceniskt framställande måleri. Spåren av uppkomsten och skapelseögonblicket uppförs och fryses i stunden och resultatet blir ett tyst men evighetsklingande utrop.

Kanske är det bakgrunden till att Katrin Westman kallar sina måleriska objekt, pannåer som tvingas samman av spännband, för Mussels. Eller syftar det på den ljudliknande grannen ”muscles”. Måleriska muskler sätts i spänn och anspänningen har resulterat i en målerisk installation där samtliga objekt, vilket jag hellre kallar dem än för verk, bygger upp den färgmässiga ljudbilden. Objekten som liknar målningar kan lika gärna hänga i sjok från väggen, som ”avhängda mantlar”.
     Det som sannolikt sätter gränserna den här gången är galleriets immanenta önskan om att varje enskild del helst bör kunna prissättas. Det vore intressant att se Katrin Westman få breda ut sig i rummet utan sådana outtalade hänsyn.

Som enskilda målningar betraktade är de mer problematiska, de blir närmast efemära fenomen som löser upp sig inför ett kritiskt öga. Det saknas återklang av erfarenheter sedda eller ej. ”Istoria”, en historia kallades det i målartraktaten från sent 1400-tal av Alberti, som gör konst av naturens eller människans gester.
     Men den kritiken behöver inte alls vara relevant i Katrin Westmans fall, om man ser utställningen som en föreställning, ett uppförande snarare än ett utförande. Färgackorden fungerar och samspelar väl, de rutschar genom det lättfångade effektregistret, vilket kan vara nog så attraktivt.

Hängningen av serien med ”porträtt” tätt i rader påminner om klassfotots enligt modell passbildskartans avhumaniserande sätt att sammanställa. Här är det möjligen stämningen av den/det avporträtterade som eftersökts, men vad vi ser är en provkarta med exempel på måleriska effekter. Detta skulle kunna bli intressant om tanken bakom förstärktes och alienationen därmed poetiskt fördjupades.
     Jag ser fram emot Katrin Westmans nästa steg och hoppas att hon behåller kraft och självförtroende men samtidigt vågar ta steg ut på slakare lina. 

Stockholm 2016-12-14 © Susanna Slöör