Galleristen Niklas Belenius är tillbaka på Ulrikagatan efter två och ett halvt år vid Jakobs torg i centrala Stockholm. De nygamla lokalerna är betydligt mer modesta vad gäller takhöjden, men det är inte säkert att det påverkar utställningarnas numerära omfång.

För aktuelle Willem Andersson – som hann ställa ut en gång vid Jakobs torg (2015) – framstår de mer intima utrymmena snarast som logiska med tanke på det aktuella urvalet; hans psykotiskt skruvade dubbelbilder vinner på det spatialt omslutande. En klaustrofobisk förnimmelse, eller uttryck för någon annan diffus sjukdomsdiagnos, skulle utan svårighet kunna inläsas i de sönderklippta och återmonterade porträtten. Men det är oklart vem denna diagnos skall ställas på – de avbildade eller betraktaren?

Han tog över I och II, 2017, olja på papper © Willem Andersson

Willem Anderssons metod är lika enkel som den är genial. Två målade porträtt – ofta av en kvinna och en man – skärs itu till centimeterbreda remsor eller cirklar. Sedan sätts de samman med varannan remsa utbytt. Resultatet är anslående och ständigt lika svårförutsägbart. De avporträtterades blickar förskjuts, hårbeklädnaden hamnar "på fel plats", och i flera fall uppstår en effekt liknande de hypnotiskt pulserande vattenringar man ibland använder för scenövergångar inom filmen.

Det är inte särskilt ovanligt att man gång på gång blir överraskad vid mötet med Willem Anderssons nyproducerade bilder. Det varumärkesodlande igenkännandet tycks inte ha särskilt hög prioritet för honom – vilket är befriande på en konstscen där många kreatörer fastnat i en repetitiv selfiesyn. I det sammanhanget framstår Willem Andersson som oanfrätt av tillfälliga trender eller tendenser och hans ständigt föränderliga bilder som friskt källvatten.

Stockholm 2017-03-15 © Leif Mattsson