Leontine Arvidsson (f. 1974) tar det följdriktiga klivet ut i gallerirummet. Från att tidigare ofta arbetat med förhållandet mellan objekten och rummets yttre begränsningar har hon nu delvis gjort väggarna överflödiga. Nåja, inte helt. I det inre rummet vandrar hennes skulpturala "teckningar" i armeringsjärn upp längs den inre väggens vertikala spärr. Väl där fylls utrymmet av ett virvlande komplicerat, tredimensionellt klotterspel.

Utställningen som helhet lyser av kompromisslös skaparvilja tänd av självförtroendes klara stjärna. Tillkommit denna gång har de svagt underklädesrosa draperingarna, vilka skänker kroppslighet åt armeringsjärnens mellanrumsformer och linjelöpande luftsprång. Rörelsen fångas mitt i färden, fryses till svarta spår i det atmosfäriskt vita. Den svagt antydda rosatonen skapar som kontrast ett närmast obscent intryck: hudens av- eller påklädningsakt inför öppen ridå.

Utställningsvy © Leontine Arvidsson

Det återuppväckta intresset bland företrädesvis yngre, eller nyligen utexaminerade, konstnärer för spelet mellan abstraktionen och de mänskliga attributen, är lika påtagligt som det är välkommet. Leontine Arvidssons omsvepta gestalter delar, mitt i sin unikt personliga form, associativ värdegrund med exempelvis Liva Isakson Lundins och Éva Mags personage. Det är spillrorna av människan eller hennes väsen som tankarna återkommande löper till.
     Men i Leontine Arvidssons fall sker det på ett närmast uppsluppet sätt. Luftspåren av armeringsjärn leker akrobatiskt som rönnbärsberusade sidensvansar – lika vackert, lika uppspelt, lika befriat ändamålslöst.

Stockholm 2017-03-22 © Leif Mattsson